Stark

Joo, jag känner mej ganska stark. Just nu. Men bara ganska, inte jätte. Jag har tänkt på att det är typiskt en missbrukare att efter ett drygt tre år långt förhållande bara – poff – flytta. Vårat gemensamma hem och alla grejor, hela vårt liv tillsammans. Det tog honom tre dagar att packa en väska och flytta. Nu kom han ju tillbaka och bodde hemma en vecka till, för det funkade inte med det första boendet. Men nu har han  verkligen satt bo i det nya huset.

Jag sa det till honom igår. Att fan vad fort det gick, jag har inte hunnit med. Missbruksbeteende. Joo, det höll han med om. Han sa att detta var ändå den längsta tiden han tagit på sej. I tidigare förhållanden har han nästan bara försvunnit. Han har fortfarande inte riktigt flyttat klart. Han har grejor kvar här. Men det känns ok. Jag försöker göra nya, egna rutiner. Men det går inte så fort. Jag har bestämt mej för att det får ta den tid det tar. Jag måste få tänka, vara ledsen, fundera. Det håller jag på med.

Han har iallafall varit hos sin terapeut ett par gånger och gått på möten. Skrivit sitt brev till mej.

Jag tycker att det är bra för hans skull. Jag hoppas förstås att han fortsätter. Att han jobbar med sej själv. Men jag känner tydligt att jag inte kan göra det åt honom.

Dessutom måste jag laga mej själv. Göra det som känns bra ända in i hjärtat, för mej själv. Igår köpte jag ett nytt köksbord och stolar. Kändes mycket bra.

Jag går med pyttesteg, men jag går iallafall.

Read Full Post »

Men hoppsan…

Idag har det varit en mycket bättre dag. Hade en skön och produktiv förmiddag hemma. Åkte till jobbet. Där var det full fart, precis som jag tycker om. Innan jag stämplade in stannade jag till hos min chef och pratade lite. Hon sa att hon hört att jag håller på att separera. Hon beklagade. Sa sedan att vi alla har rätt att vara lite nere, när vi hade det jobbigt. ”Tänk på att du är bland vänner här på jobbet”. Det kändes skönt att höra, även om jag visste det. För så är det. Jag vet att jag är omtyckt på mitt jobb.

På väg hem i flygande fläng kände jag mej lite glad. Blev lite förvånad själv, haha. Det höll i sej. Lagade mat, diskade och gjorde fint i köket. Dottern och jag åkte sedan iväg och bytte bil med mina föräldrar. Äldsta dottern ska flytta imorgon. Igen. Men det är en sak som gör mej så glad. Hon har fixat jobb i Stockholm. Idag började på ett nytt jobb dit hon i princip blivit head hunted. De ringde och erbjöd henne jobb. Hon är bara 19, snart 20 år. Jag är en stolt mamma, som släpper ut en så fin människa i världen.

Jag känner mej fortfarande rätt glad och nöjd. Dottern har just gått och lagt sej. Själv tänkte jag titta lite på TV och sticka lite på min kofta. Tills jag blir ordentligt trött. Det känns fortfarande outhärdligt att gå och lägga sej. Ensam. Utan hansomluktarsågottochärsåmjukochvarm…

Imorgon ska jag få hans brev. Brevet han skrivit som är någon slags sanningsbrev. Där han skrivit ner sina handlingar och sina tankar. Jag tänker inte tänka så mycket på det. Just ikväll.  Dessutom känner jag mej själv. Jag står stadigt. Just nu så står ju heller inget på spel. Vi har ju ingen kärleksrelation att förlora. Jag vet vad jag gjort, hur jag har tänkt. Vad han gjort eller inte gjort är ju inte mitt ansvar. Jag vet att jag älskade mycket. Min kärlek är stor och varm. Att han inte kunde förvalta den är hans förlust.

Det har nog också sjunkit in hur lyckligt lottad jag är, som har så många som står runt omkring mej. Som finns och som stöttar mej.

Imorgon kanske jag är nere i hålet och gråter lite igen, vem vet? Men just nu är det ganska ok att vara jag.

Read Full Post »

Jag är så ledsen…

Jag är så ledsen att det känns som om jag ska gå sönder. Jag bara gråter. Vet inte hur jag ska klara ut detta.

Det känns som om jag inte kan andas… Varje steg är så tungt.

Hur kan man vara så här ledsen, förtvivlad, utom sej? Det känns verkligen bokstavligen som om jag går i bitar.

Jag är trött.

Kom hem sent efter familjekräftskiva. Vi satt och pratade ganska länge innan vi gick och la oss. Min dotter, min fd bonusdotter och jag. Idag skjutsade jag henne hem till hennes pappas nya hem. Vi hade bra samtal i bilen på väg dit. Men det var jobbigt att sas hålla masken och försöka förklara för henne, men ändå inte berätta vad det egentligen handlar om. Jag vill inte på något sätt beslasta henne. Hon är en så ensam liten person i världen.

Det var riktigt jobbigt att komma hem till honom, se ”våra” saker i hans nya hem. Sängen var bäddad med mina favoritlakan. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Sedan skjutsade jag henne till tåget. Hela vägen hem därifrån grät jag. Sedan har det runnit lite då och då.

Jag känner mej verkligen maktlös, vilse. Jag är en person som alltid har en plan B. Oftast en plan C också. Nu vet jag inte var jag är, eller vart jag ska. Det är bara dimmigt. Inte en enda jävla plan har jag.

Vad gör man med alla tårar? Vad gör man när man får kärleks-astma och inte kan andas?

Jag försöker tänka på allt jag slipper när han inte bor här längre. Allt jobbigt, ångestframkallande, stressande som han förde med sej hit till mitt hus. Men jag kan bara se alla hål som finns efter honom. Alla hans ställen här hemma. Då skriker det i mej!

Blir det bättre? Kommer jag att kunna andas igen??

Read Full Post »

Första dagen

Ja, idag är det första dagen jag är ensam. Igår flyttade han. Han var här på em-kvällen. Vi fikade och satt på altanen och pratade. Såå märklig blandning av helt ordinärt småprat om jobb och barn, blandat med nästan jobbigt ärligt prat om missbruk. Hans missbruk och mitt missbruk av honom. Det var ljuvligt och vidrigt och märkligt. Och sorgligt.

Sedan åkte han.

Jag var ensam hemma, dottern var hos en kompis.

Städade lite (huset kommer att vara kliniskt rent innan jag är klar med all skit inom mej). Kollade på TV. Tog en väldigt snabb och tråkig promenad med vovven. Kvällspromenaden med våran hund har alltid varit lite helig för oss. Så det var jobbigt att gå ensam och tänka att det är så här det kommer att bli. Varje kväll.

Jag hade en lång arbetsdag igår, så jag var duktigt trött på kvällen. Det var skönt det. Jag somnade till slut. Trodde aldrig at jag skulle sova en enda minut första natten ensam. Att sova ihop har alltid varit en sak vi båda älskat. Nära ihop hela natten. Nu får jag gott om plats iallafall…

Idag ska jag sysslesätta mej. Hämta barn hit och dit. Fd sambons dotter kommer hit också. Vi har stor familjekräftskiva ikväll. Hon har längtat efter den hela sommaren, så självklart är hon välkommen. Egentligen skulle jag vilja vara hemma ikväll. Har inte dem minsta gnutta lust att gå på kalas. Men jag har lovat barnen. Och de andra. Jag har bestämt mej för att iallafall åka dit. Fake it ‘till you make it. Jag kan kan väl leka att jag har roligt så får jag väl det till slut?

Känner mej fortfarande lika vilsen i tillvaron. Fattar inte vad det är för vits med något alls. Men jag fortsätter väl. Jobba, sköta hus och hem. Vara mamma. Vara syster och dotter.

 

Read Full Post »

Skratta eller gråta?

Jag sökte mej till min vårdcentral för hjälp. Hjälp till mej själv för att ta mej igenom detta. Kände att jag ville prata med någon om allt som hänt. Få stöd och hjälp att se på mitt eget beteende. Så jag fick en tid hos en kurator i fredags. Jag hade förklarat i telefonen några dagar innan att det gällde en separation och det var sexmissbruk det handlade om.

I fredags var jag där. En kvinna i 35- 40-årsåldern välkomnade mej. Jag börajde med att fråga henne om hon visste något om sexmissbruk. Och om medberoende. Fick ett lite svävande svar.  Jag sa att det är lika bra jag berättar hela historien, så gott det går. När jag berättade om den första gången jag kom på honom med att vara ute på nätet/otrogen så reagerade hon och sa att det var såå synd om mej. Usch vad dum han var. Jag berättade vidare. Efter en stund så sa hon att det var ju dumt gjort av honom, när jag älskade honom så mycket. ”Det kan ju vara så, att man älskar någon så mycket att man stannar kvar och står ut med vad som helst”, sa hon. Då sa jag att det ju INTE är något mått på min kärlek, det är ju bara korkat av mej. ”Hur menar du”, sa hon. Jamen, det är ju inte sunt att stanna hos någon som skadar en , sa jag. ”Jaha, så du tycker att du skadar dej själv?”,  frågade hon. Jag sa att om någon skadar dej så stannar du väl inte? Det beror på hur mycket man älskar svarade hon. Så om någon skär dej i benet med en kniv, då sitter du kvar??? Det förstod hon inte riktigt.  Här kände jag att det inte var ide att fortsätta.

”Är kärleken tillräckligt stor, så stannar man ju, vad som än händer, så kan det vara för vissa kvinnnor. Det beror ju på om man har otur och träffar fel man”, fortsatte hon.

Nåja, det slutade med att vi satt och diskkuterade om det verkligen är slumpen som avgör vem som blir medberoende. Jag sa att det inte kan vara så. Något i mej gör att jag stannade med min sambo, trots att han gjorde mej så illa. Jag vill inte hamna i denna situation igen. Jag vill förstå varför jag gör så här.

Hon sa att jag säkert kommer att träffa en snällare man nästa gång…

Jag tänker inte gå till henne igen,. Känns väldigt medningslöst. Jag trodde att ”medberoende” var ett ganska vedertaget begrepp. Att särskilt någon som har samtal och rådgivning som jobb, skulle veta vad det innebär. Den här kvinnan trodde att det var slumpen och otur att jag träffade min sambo. Att han inte fattade hur otroligt mycket jag älskar honom. Förstod han så skulle han inte vara otrogen.

Suck.

Read Full Post »

Hur gör man??

Usch usch usch nu blir det gnälligt. Jag känner mej som en pissråtta. Fet, ful, omöjlig, trög, gammal och tråkig.

Blivande fd sambon packar grejor till sin flytt.  Det försvinner mer och mer grejor här hemma. Ena stunden känns det skönt. Vissa stunder känner jag att jag skulle kunna vräka ner allt i lådor alternativt kasta ut alla hans grejor på gården. Måste få luft och utrymme och ett hus som inte påminner om honom.

Han bor här denna vecka, för att packa ihop och få ordning/avslut på påbörjade projekt. Vi lever att ganska ”normalt” liv. Sover bredvid varandra på natten. Kramas ibland. Pratar mer än vanligt.

Så blir jag alldeles sjuk efter honom. Känner att jag inte kan leva utan honom. Hans kropp, hans skratt, hans styrka, hans trygghet (jaja, jag vet). Han som jag hade tänkt leva med resten av livet… (jaja, jag vet). Jag oroar mej över honom. Hur ska han klara sej? Hur ska han orka bli frisk? Ska han bara sitta där i sin stuga ensam och ledsen? Eller ska han hard-core-missbruka? Nu när han äntligen blir ”fri” från mej? Då kan han ju störtdyka ner i missbruk utan att någon blir lidande? Han kommer att gå under, hjääälp. Han kommer inte att ha någon att prata med. Ingen som stöttar honom eller ser honom….

Så slår det om till ilska. Faaaaan. Här har jag levt med hans missbruk i flera år. Stått ut. Slagit knut på mej själv. Tänkt i loopar för att överleva. Älskat så in i helvete.  Bitit ihop (och visserligen tänkt på fel sätt) och älskat ännu mer. Å vad gör han då? Jahaja, liite jobbiga tankar och – vips – ”jagmåsteflyttajagmårintebra”. Nähää du. Schysst att du lämnar mej med allt. Lämnar mej med ett hus som behöver ses om, en hund att ta hand om, pengar som inte kommer att räcka och ett hjärta som är söndertrampat. Tack för den, så långt räckte din kärlek…

Sedan tycker jag synd om mej själv: Stackars stackars mej som måste leva ensam. En patetiskt 45-åring som inte fattar bättre. Tråkig och tjock. Insnöad på landet i ett gammalt hus med hunden som enda sällskap. Tänker på alla ensamma promenader, alla ensamma kvällar. Usch. Alla sociala sammanhang, jajojagärsingel. Alla högtider (jul osv). Stort stort blä!

Ibland kommer lättnad: Huuu, nu försvinner han, nu behöver jag inte ägna tid åt att oroa mej. Inte ha ångest över var han är, om han talar sanning, var han varit, om han menar det han säger. Inte leta mer. Inte kolla mer.

Jag brottas också med en grundkänsla av att ha blivit dumpad, ratad. Jag dög inte. Jag var inte tillräckligt bra, snäll, snygg, sexig, glad osv.

Jag vet att jag överlever. Vet inte riktigt hur. Just nu känns det som om jag bara går på en mörk stig. Inget roligt, inget ljus. Jag måste bara gå gå gå. Ensam.

Som jag skrev så blev detta gnälligt. Jag VET att jag har mina barn, min familj, vänner, mitt jobb och mitt hus (som jag faktiskt tycker om). Jag är glad och tacksam över allt detta. Jag hoppas jag kommer att få lite spritt och skratt i kroppen så småningom. Jag trampar på.

Read Full Post »

Idag…

I was aiming for the sky,

ended up flat on the ground.

But once again the sun is raising

I better keep on walking…

Read Full Post »

Frisk – sjuk?

Alt 1:

Han var borta i över ett dygn. Svarade inte på sms eller alla gånger jag ringde. Han var så full av ångest att han inte klarade av att vara hemma. Han orkade inte ens prata med mej i telefonen. På vägen till sin brorsas lägenhet stannade han och fikade hos en gammal vän. En kvinna i hans ålder. Så skönt att ta en liten paus och bara prata vanligt med någon, dricka kaffe och ha det lite avslappnat. Borta från all stress och ångest. Sedan skickade han ju ett par sms. Ganska otrevliga och korthuggna. Men herregud, jag hade ju varit så arg och dum. Skrivit att jag inte orkade med att han höll sej borta och att jag skulle berätta för andra vad han höll på med. Han kände sej ju hotad då. Så klart han inte orkade prata med mej då. Han som är så trasig och sjuk inuti. Att han inte hörde av sej på hela dagen efteråt var ju heller inte konstigt. Det är kanske att tecken på hur mycket han älskar mej? Jag kom så nära honom med mina krav och min kärlek, så han kom alldeles ur balans. Stackars honom. Att vara så skadad är ju fruktansvärt. Faan vad det är synd om honom… Han gjorde ju bara det han förmår. Han orkar inte se mej när jag kommer honom under skinnet. Förstås.

Alt 2:

Han gick här hemma och planerade att åka iväg och ”tänka”. Samtidigt hörde han glatt av sej till nån kärring om fika. Typ: ”Hej hej, läget? Har du tid för en fika? Skulle vara trevligt att ses”. När de hade bestämt så pratade han med mej. Jag tyckte så synd om honom, så full av ångest och oro. Bad honom stanna hemma tills jag kom hem från jobbet, så vi kunde prata lite innan han åkte. Men nej, han åker. Skickar ett sms: Jag åker till XX’s lägenhet för att tänka. Kommer hem mindre dum i huvudet. Sms:ar när jag är där, så kan vi prata om du vill”. Ok, det kan jag köpa, fast det kändes tråkigt. Men han ville hålla kontakten, kände jag. Ok. Här hemma sitter jag och har en oro i kroppen. Blir lite ledsen och orolig. Tänker på honom sittandes ensam i en lägenhet med ångest upp till öronen. Sms:ar och frågar om han är ok. Inget svar. Skickar ett till. Ringer. Inget. Hmm. Tänker att jag ska släppa det en stund. Han hör av sej när han ser mina oroliga sms. Inget. Upptäcker att han är på fika. FIKA? Mitt i allt detta? Blir rasande. Han, en sexmissbrukare av rang, åker och ”fikar” hos nån jävla kärring. Jävlar i helvete. Blir rasande. Skickar arga sms. Inget. Mer ilska. Jag är rasande och livrädd. Han vet exakt hur jag känner mej. Exakt. Till slut kommer ett surt sms att han inte tänker svara mej, han har trevligt och jag avbryter…. Timmarna går. Jag bryter ihop. Skickar flera sms där jag ber honom på mina bara knän att höra av sej. Skriver att jag bryter ihop, mår dåligt, gråter, är desperat. Om han har minsta lilla uns av medkänsla för mej, efter allt vi gått igenom, så kan han väl ringa? Snälla…? Inget. Går och lägger mej och sover inte på hela natten. Det vet han mycket väl. Han vet exakt hur jag mår hela den här tiden!  Åker till jobbet och försöker att inte bryta ihop där. Ringer honom på förmiddagen. Han svarar inte. Sms:ar och ber honom igen. Hänvisar åter till mej, till det liv vi haft. Inget. Då slår det över. Han sitter någonstans och läser mina sms och fullständigt SKITER i hur jag mår. SKITER i mej, skiter i allt vi har. Jag vet inte ens om han var ensam eller vad han gjorde. Börjar tro att han missbrukade något (Kvinna, man, sprit, hasch) när han var borta. Inte ens de mest desperata rop på hjälp från den kvinna han delat tre år med, delat glädje och mycket sorg med, delat barn och hem med, rör honom i ryggen. Vad i helvete ska då beröra honom? Vad fan kan hända med mej, utan att han rör ett finger? Något i mej säger plopp och släpper… Jag ringer och berättar allt för min mamma. Ber henne läsa denna blogg. Då vet jag att jag klivit över en gräns, som jag inte kan gå tillbaka över. Min familj är tajt. Jag vet att de kommer att slå en järnring omkring mej, om de vet att jag far illa. Allt det är jag medveten om när jag ringer henne.

När han till slut kom hem var han arg, defensiv. Sa att jag var för på, hotade honom, så han kunde inte ringa. Sa då, och sa igår igen, att han inte KUNDE ringa, han hann inte för att jag ringde och sms:ade för mycket…. Vilken lysande bra förklaring.  Verkligen jättebra!

Tydligen betyder jag så lite i jämförelse med hans missbruk. Jag kände mej som om jag låg i vattnet och höll på att drukna, jag ropade på hjälp, förtvivlat. Han stod på land och höll i livbojen. Han såg mej och han hörde mej man han vände sej om om gick därifrån…

 

Jag tänker aldrig aldrig mer hamna i vattnet utan att kunna simma, och låta någon stå och se på utan att hjälpa mej! Nu ska jag lära mej simma. Igen!

Read Full Post »

En ny dag.

Mmm, idag är det en ny dag. Jag har sovit gott. Jag tror att jag inatt klev ett steg ifrån honom. Ett litet, men ändå. Ett steg tillbaka till mej själv.

Jag har tänkt mycket på vad jag åsamkat mej själv den här tiden. Vad har jag gjort med mej själv? Jag som hatar lögner av alla slag, jag har ständigt fått dölja, skarva, skyla över och ibland ljuga rent ut. Vet inte om det finns gradskillnader i lögn, men det har varit hela skalan.

Jag har dessutom ljugit för mej själv tror jag. Intalat mej att det skulle bli bra. Dessutom har jag otaliga gånger ifrågasatt mej själv och mina tankar. Misstankar om vad han håller på med har blivit: ”Fan vad du är nojjig, stackars honom som är så utsatt för dina anklagelser. Jag tänker att jag tappat greppet och ser spöken överallt. Jag överdriver. Jag hittar på”.

Jag har flyttat mina gränser. Vad som för mej varit otänkbart har så småningom blivit ett normaltillstånd.

Jag kan inte säga hur jag hamnade så långt ifrån det som en gång var jag. Den som jag vill vara. Den som jag tror att jag är, egentligen.

Nu har jag kontaktat en terapeut för att få en tid hos henne. Nu ska jag sluta vara så ”snäll” och faktiskt tänka på mej själv. Jag måste hitta mina egna tankar, mina gränser, mitt eget sätt att leva på.

 

 

 

Read Full Post »

Nu är det över…

Ja, nu är det över. Jag fattar det inte riktigt. Jag har riktigt riktigt jobbigt att ta in att jag ska leva ensam nu, utan honom. Utan min tvilling. Han som jag planerade att bli gammal med. Han som jag varje kväll trasslade in mej i och sov ihoptrasslad med hela natten. Han som lagade så god mat nästan varje dag, så jag slapp. Han som fixade och donade och lagade och förbättrade en massa saker med mitt gamla hus. Fixade bilen åt mej. Som tröstade mej när det var jobbigt. Som fanns. Som luktar så gott. Som har så vackra, starka händer.

Det känns som en långsam amputation. Senaste dygnet har jag kännt mej sjuk, klen, nervissnad, kraftlös. Inte sovit. Inte ätit (är en ganska matglad person i vanliga fall). Gråtit har jag gjort 1000 gånger och tårarna är långt ifrån slut.

Jag gråter över det fina som vi också hade. Jag gråter över allt som just dött i mej. Jag gråter över mej själv, som varit dum och älskat för mycket. Som inte älskat mej själv tillräckligt. Jag gråter över mina barn som kommer i kläm just nu. Jag gråter över honom som är en så trasig människa. En männsika som har så mycket gott i sej, men som bara trampar sönder och förstör, mest för sej själv. Jag gråter för att nu kommer hösten, som jag älskar, och jag känner mej rädd för den. Det känns som om hösten bara kommer att vara svart, blöt och kall.

Jag vet inte var jag ska hämta kraft ifrån.

Jag har inte glömt vad han gjort mej. Men just nu känner jag att jag bara måste få vara ledsen och sörja. Jag vet någonstans djupt inne i mej att det var tvunget att bli så här. Jag vet det. Jag önskar inte att de senaste dagarna inte fanns. Det är den här vägen jag måste gå. Jag tror att jag nu måste få sörja och släppa ut en massa gråt och sorg. Jag har så mycket inne i mej. Han har varit en så stor del av mej så länge. Jag kan inte bara släppa det och skutta vidare. Jag behöver gräva ner mej lite. En stund måste jag ligga i det där hålet och snyfta.

Jag tänker att tiden kommer att gå och saker kommer att hända i mej. Jag kommer att hitta rätt. Jag ska sysslesätta mej med saker jag tycker om. Jag ska söka hjälp, få någon att prata med. Hitta det som är fel i mej. Hitta mej. För nu, just nu, är jag alldeles borttappad.

Read Full Post »