Tänkte skriva ett inlägg nu så här i sista minuten, sista dagen på detta år. Jag har inte skrivit här på länge. Har inte fått till det liksom. Inte känt behov av att skriva av mej, inte känt lust. En liten del av mej är nog också lite trött på att vara medberoende. Suck.
Sista tiden, de sista veckorna har jag känt mej fast. Mer och mer ifrågasätter jag detta förhållande. Är detta förhållande värd all stress och ångest, oro och ledsenhet? Jag vet inte.
Jag tror inte min sambo har sexmissbrukat. Han har inte haft sex med någon iaf, för det har han inte haft möjllighet till. Förmodligen, ska jag väl tillägga. Han har kanske haft något för sej på nätet. Eller på sin mobil.
Det som hänger över mej är hans hemligheter och lögner. Det är liksom hans livsstil. Jag tror inte han vet något annat sätt att leva på. Jag tror jag har nämnt det tidigare, hans mail och bankkonto. Min mail ligger alltid öppen i datorn. Han använder den ibland. Han använder mitt bankkonto. Jag har visat honom hur man loggar in osv på min bank. Vid behov har han loggat in och fört över pengar eller nåt. Helt ok, så klart. Vi har ju gemensam ekonomi. Nja, nästan iaf. För hans mail är låst med lösenord. Den tittar vi INTE i… Likaså hans bankkonto. Nono.
När jag frågade honom om det blev han lite frågande. Så sa han att det kanske inte skulle vara ”bra” för mej att se hans mail pga av gamla grejor som fanns där… Saker som han har där som var sååå gamla, men som kunde vara dumt om jag läste. ”Du är ju så nyfiken också”, sa han. Häpp. Jag har sett hans mail. Jag vet vad som står där. Men radera det du inte vill ha kvar då, sa jag. Hmm, joo. Men inget har hänt än så länge.
Hans konto då? Ja, häromdagen så låg sidan kvar på datorn. Då ser jag att han fått 3000 kronor mer i lön, än vad han sagt till mej. Å jag fattar VERKLIGEN inte varför han sa så? Ska han ha 3000 kronor till något jag inte får veta om? Vad? Till saken hör att varken han eller jag är några högavlönade personer. Vi behöver varje krona i det här hushållet.
Det fortsätter med andra saker också, som inte sas kommer fram. Det behöver inte alls vara allvarliga eller stora saker, men till slut så svider varje liten lögn.
Det känns som om jag öppnar mej, säger: Här, här är jag. Här är mitt hjärta, mitt hus och mitt hem, här är min familj.
Han däremot väljer att visa mej, att ge mej, en liten bit av sej själv. En liten utvald bit som han förmodlligen tycker det är ok och inte jobbig att visa mej.
Nånstans i mej har jag vetat att det har varit så hela tiden. Nu börjar jag ifrågasätta om det är detta jag vill ha.
Dessutom är jag trött. Trött på att förlåta och förstå. Trött på att hålla en fasad inför omvärlden. Det suger energi ur mej. Jag är trött på att fråga honom hur han mår. Om han går på möten, ska han inte boka en ny tid hos sin terapeut snart? Trött på att putta honom framför mej. Han måste gå själv!
Det finns dock något bra i allt detta: jag bygger mej själv. Jag känner mej mer och mer fristående från honom. Jag tänker på allt jag har som inte är knutet till honom. I detta förhållande är det faktiskt jag som har. Jag äger huset. Jag har fast inkomst. Jag äger bilarna. Jag äger tom hunden. Lämnar vi varandra så är det han som står utan nästan allt. Jag kan bo kvar i mitt hem och fortsätta mitt liv utan problem (nåja).
Så summan denna sista dag på året är både plus och minus. Min sambo har ganska långt kvar att gå och mitt tålamod tryter lite. MEN jag känner mej märkligt nog ganska stark i mej själv. Det är bra!
Nu när jag tänker efter så känner jag mej rätt förväntansfull inför det nya året. Jag är säker på att vårt liv inte kommer att sega på i samma fotspår som det har gjort. Något måste hända. Det är bra!
En blogg om medberoende 