En varböld…

Allt rullar på. Jag är mitt i flytten nu. Halva huset, bohaget vill säga, är flyttat till det nya huset. Andra hälften är kvar här hemma. Allt är en enda oreda och kaos… Suck. Jag tycker inte att jag gjort annat än att packa, rensa, lyfta, bära och kånka. Kört mellan mitt nuvarande hem och det nya otaliga gånger. Just ikväll är jag less och vill bara att det ska bli klart! Men imorgon är jag ledig och tar nya tag.

Min fd sambo har varit här ett par gånger de sista dagarna. Han har klippt gräset i trädgården, som jag bad honom om. Han har hämta lite grejor. Idag lånade han en släpkärra och hjälpte mej köra ett jättelass med tunga saker till tippen. Jag måste säga att det har varit bitter sweet att träffa honom. Han är som vanligt. Han är lugn och självklar, på ett nedtonat vis. Pratar med mina barn, är glad och intresserad av vad de har för sej. Skrattar och skojar med mej.

Jag känner hur svårt jag har att hålla distans till honom. Tänkte på det idag när jag åkte hem, vilket jävla schweizer-ost-minne jag har… Mina tankar styrdes in på en massa funderingar om hur han har det, har han det jobbigt, är han ensam osv osv. Jag var tvungen att knacka mej själv i pannan och ropa: HALLÅ, du har väl inte glömt att det är han, HAN. Han som bedrog dej så in i helvete, han som ljög dej rakt i ansiktet, han som försökte leva nåt slags dubbelliv tillsammans med dej?? Hallå? han som själv försatte sej i varenda idiotisk situation han hamnade i?

Känner att det är lite livsfarligt att träffa honom. Jag tror att flytten triggar igång lite minnen, lite sorg och tankar om misslyckanden i mej. Tankar om ensamhet och saknad.

Att flytta är det bästa jag kan göra. Mitt liv kommer att bli så mycket enklare när jag flyttat. På så många plan. Ändå har jag de senaste dagarna känt sorg och ensamhet i mej. De tankarna är kopplade till honom. Jag vetefan, jag är väl felnavlad?

Men flytta, det gör jag. Å bra, det kommer det att bli. Jag får väl stå ut med lite gråt i hjärtat och lite ensamhetskänslor.

Read Full Post »

Jag är på väg!

Idag är det ljuvligt solig dag! Jag har varit ledig flera dagar i rad, hämtat en massa energi. Jag har jobbat väldigt mycket hela hösten och vintern. Vet att jag ofta tackat ja till att jobba extra, bara för att vara distraherad, upptagen. Jag vet hur jag jag har längtat efter att vara riktigt riktigt trött på kvällarna, bara för att då orkar jag inte oroa mej, vara ledsen osv. Man orkar inte tänka så mycket då.
Men nu… Nu kommer kraften tillbaka till mej. Jag har hållit på och målat möbler. Det tycker jag om. Insåg, när jag höll på att måla min gamla kökssoffa, hur länge sedan det var jag målade. Och jag mindes också hur mycket jag tycker om det! Varför har jag inte gjort det tidigare? Målat alltså? Förstår mer och mer hur mycket av min kraft och min energi som hur gått åt till att bara överleva i mitt gamla förhållande. Jag förstod det verkligen inte då, under tiden vi levde tillsammans. Jag vet att jag läste bloggar och på forum om kvinnor som lämnat sina sexmissbrukande män. Vilken frihet och lättnad de kände. Jag förstod verkligen inte. Kände bara rädsla att blir ensam, utan det jag trodde var kärlek. Dessutom tyckte jag inte att jag levde under svåra villkor, tyckte att jag levde i kärlek. Tänkte att det som de hade inte kunde vara äkta kärlek. Inte alls det som vi hade. För det han och jag hade var ju äkta, djup, sann kärlek… Pffft.
Han kände säkert kärlek. Jag tror han älskade mej. Men absolut inte på ett äkta och innerligt sätt. Han lurade mej hela tiden. Är det kärlek?
Hur kunde jag lura mej själv så?
Nåväl, jag kommer troligen aldrig att lösa den gåtan. Varken hur jag kunde göra det jag gjorde, eller hur han kunde…
Jag går långsamt bort från det. Med större och starkare kliv, för varje dag.
Jag är glad igen.
Bra så.

Read Full Post »