Hu, jag känner att jag har så mycket ilska i mej. Ikväll blev vi lite osams, lite så där vanligt osams. Inget allvarligt. Jag blev lite sur över en småsak, kände mej lite överkörd. Ingen stor sak. Hans respons var, så klart – tystnad. Mera tystnad. Min ilska växte. Jag hade ingen lust alls att sas krypa till korset och göra oss sams igen. När jag satt ute på altanen kände jag hur rasande jag var. Oproportionerligt rasande. Gick in så smäningom och frågade honom hur han ville ha det, skulle vi leka tysta leken hela kvällen eller? Så började vi prata. Mitt i den lite heta diskussionen kände jag hur jag hade lust att vräka en tallrik rakt ini TV’n. Eller sopa av allt från bordet… Hejhopp… Inte så likt mej.
Vi pratade klart och jag lugnade ner mej. Han också. Men har var ju inte arg, enl honom, möjligtvis irriterad. Ha. Han var skitförbannad. Men det känns han inte vid, som vanligt.
Jag har tänkt nu under kvällen på att jag har mycket inom mej som skulle behöva komma ut. Å jag vet precis hur han kommer att se ut i ansiktet, om jag säger att jag vill prata…
Just nu känns det som jag skiter i hur han kommer att se ut. Jag har saker som måste ut. Håll tummarna nu!
En blogg om medberoende 