Hål elller liten grop eller hjärnsläpp..?

Nu är den här igen, den där jävla magkänslan. Den knackar mej på axeln på ett irriterade sätt.

En röst säger: ”Skärp dej, knäppskalle. Nu inbillar du dej igen. GILLAR du att vara misstänksam eller? Jävla hjärnspöken”.

En annan röst säger: ” Det finns säkert en bra förklaring, släpp det där nu”.

En tredje röst säger: ”Japp, vad var det jag sa. Trodde du det skulle vara lätt? Trodde du att allt bara skulle rulla på?”.

En fjärde röst säger: ”LURAD!!!!!!”

En femte röst säger: ”Spring fort. Göm dej. Gör vad som helst, bara han inte lämnar dej…”

Han är borta och jobbar nu i två dagar. Att han är borta stressar mej alltid. Alla jobbiga tankar tusenfaldigas. Just nu känner jag med ledsen och rädd och arg. Det är jobbigt att vara ensam hemma. Att skriva av mej/ur mej detta gör att det lättar lite.

Hur gör man när det kommer jobbiga tankar? När misstänksamheten flåsar i nacken? Magkänslan gör mej tungandad…

Ska jag bara låta det vara, eftersom det han gör det ansvarar han för, inte jag. Jag har bestämt mej för att inte snoka, kontrollera, misstänka.

Jag har svårt att förstå känslan själv. Svårt att begripa och reda ut.

Jag ska försöka släppa det just nu iaf. Nu ska jag sova.

Tack bloggen, att jag fick skriva av mej lite. Att leva med en sexmissbrukare är ett ganska ensamt problem, har jag märkt. Det är ju inte så att man ringer en kompis och får prata av sej lite så där bara… Det är ju där skulden och skammen kommer in.

Natti.

Read Full Post »

Återverkningar

Jag var tvungen att ta bort det förra inlägget. Jag mådde inte bra av att det fanns här. Pengarna som dök upp visade sej ha en bra förklaring. Däremot så visade det att han och jag har olika sätt att tänka när det gäller att prata, dela, kommunicera. Hade han bara talat om för mej att han lagt undan dem, så hade det hela inte ens varit något att tänka på.

Nu visade det att han inte tycker att han ”behöver” berätta saker för mej. Jag fick mej en tankeställare om hur mycket jag litar på honom egentligen. Tydligen halkar jag lätt iväg när det gäller förtroende. Å andra sidan så tänker jag inte be om ursäkt för det, att mitt förtroende är litet.

När vi pratade om det så sa jag att det är så det är. Det kommer att ta tid att återbygga det. Jag bad inte om ursäkt för mina misstänksamma tankar. Han blev ledsen. Jag vet att han skulle vilja att vi bara kunde bygga ihop förtroende och så vips, var det tillbaka igen. Men så är det inte. Det är ett berg vi måste klättra över, för att komma till andra sidan. Minsta lilla lögn eller undanhållande så halkar vi tillbaka igen. Jag vet inte om han förstår att det gäller på alla plan. Inte alls bara när det gäller honom och andra kvinnor, var han är eller hans mobil. Det gäller allt i vårat liv. Öppna kort och sanning!

Vi är dock på väg.

Read Full Post »

Ha sex med en sexmissbrukare…

Som jag skrivit tidigare, så tänker jag inte speciellt ofta på VEM han haft sex med tidigare, när han missbrukade. Det rör mej faktiskt inte.

Däremot kommer det tankar då och då HUR han haft det. Jag vet ju, genom bilder jag sett, att han haft sex med flera samtidigt tex. Då och då kommer tankarna att sex med mej inte kommer att vara tillräckligt. Inte tillräckligt spännande, häftigt, avancerat. Kanske tröttnar han på sex med mej?

Igår ville jag, men inte han. Då kom det jobbiga tankar. Jag vet att det är normalt att inte alltid alltid vilja ha sex. Jag får genast tankarna att nu tänder jag inte honom längre. Nu ”duger” det inte med ”vanligt” sex med bara mej…

Som tur var så pratade vi om det igår, innan det blev en stor grej. Jag tycker att det är jobbigt att jag är så skör just när det gäller sex. Att känna mej ratad. Inte åtrådd. Jag vet också att det ligger i mej. Det var bra att vi pratade. Att jag fick säga till honom hur jag kände det. Att jag behöver att han säger att han älskar mej och vill ha mej.

Jag kände att han mådde lite dåligt när vi pratade. Han fick dåligt samvete. Man jag tröstade honom inte. Jag fanns kvar så klart. Man jag kände att jag orkade hålla fast vi det jag sa, utan att be om ursäkt. Hade det varit tidigare så hade det slutat med att jag tröstat honom och slagit knut på mej själv för att han inte skulle vara ledsen.

Vi somnade nära, på alla sätt.

Read Full Post »

Att gråta

Jag gråter inte ofta. Kanske för lite egentligen. Har alltid haft svårt att släppa ut tårarna. Men igårkväll grät jag.

Vi hade gått och lagt oss. Samtalet gled in på oss och var vi stod nu. Han undrade (återigen) vad det var som fick mej att stanna. Att inte bara kasta ut honom. Vi hade ett bra samtal. Sedan gled vi in på känslor. Jag berättade för första gången vad det var som gjorde mest ont. Som fortfarande gör ont ibland. Jag tänker sällan på vem det är han träffat. Jag har ingen aning om om det är bystiga 20-åringar eller om det varit smalare/snyggare/haft större tuttar etc, än jag. Det som däremot gör ont är hans hadlingar. Att han kanske kallat någon för älskling. Har han smekt någon med handen lite fint, som han gör med mej? Hur han sagt hejdå till mej: ”Ha det bra på jobbet älskling” och sedan ringt upp någon annan kvinna. Hur jag många gånger måste ha ringt hem, när han satt vid datorn och chattade med någon… Har jag ringt honom nån gång, och han sagt: ”Fan, vänta lite, jag måste ta det, det är min sambo”. Så har han pratat med mej, som vanligt, ”puss puss, hejdå”.

Det gör ont som fan att tänka på!

Då rann tårarna på mej. Han sa inget, bara höll mej hårt. Det var skönt att få säga det. Det var skönt att han bara tog emot och lyssnade.

Read Full Post »

En resa

Det är sannerligen en resa att vara med om detta. Att bli handlöst förälskad i en man. Jag är 43 år. Jag hade levt ensam i några år, med mina barn. Jag trodde först att jag aldrig skulle träffa någon alls att dela livet med. Så tänkte jag att OM jag träffar någon så kommer det att vara en förnuftig och ”torr” relation. Sedan hade jag några kortare relationer som inte gjorde mej så gott. Började tänka att det inte finns några normala karlar. Alls.

Så kom han in i mitt liv. Jag blev så sanslöst förälskad. Jag var älskad tillbaka… Jag var tonårs-kär. Gick och log mest hela dagarna. Kunde inte fatta att han fanns – att han älskade mej. En så fantastisk man!

Resten finns ju att läsa nedan, hur det gick med allt. Å mej.

Just nu lever vi ihop, han och jag. Livet rullar på. Han går i terapi. Jag har regelbundna samtal med min coach. Det är bra. Det är bar för oss båda.

Jag vet inte hur det kommer att sluta. Jag vet inte om allt elände jag har gått igenom kommer att ”vara värt” det. Jag hoppas ju det förstås. Just nu, i mina ögon, överväger hans goda sidor allt det jobbiga. Vi har ett bra liv tillsammans.

Jag har bestämt mej för att tro honom, när han säger att han inte missbrukar längre.

Just nu känns det som om resan går åt rätt håll.

Read Full Post »