Skuld och skam

Skam… Att på något vis skämmas.

När det gäller min sambos sexmissbruk så har jag inte kommit till en punkt där jag känner att jag kan prata öppet om det. Mest, tror jag, för att det skulle skada honom oerhört. Det vill jag inte. Men jag saknar verkligen att kunna prata om det. Som det är nu så har jag min allra bästa vän, som vet allt om mej. Hon finns alltid, dessutom är hon en av de klokaste jag vet! Står på min sida, no matter what!

Nu har jag också kontakt med en mycket klok kvinna. Vi har coachingsamtal. Hon har både erfarenhet och kunskap. Hon ställer frågor och får mej att tänka. När vi hade det första samtalet kände jag hur otroligt skönt det var att bara får berätta min historia. Allt. Bara att få dela med mej gjorde mej gott, kände jag. Nu har vi regelbunden kontakt och jag växer!

Jag tycker att det är svårt att behöva kapsla in och gömma. För någon månad sedan åkte jag med två arbetskamrater i bilen. Det är två personer jag tycker mycket om. Vi träffas och umgås även utanför jobbet ibland. En av dem börjar prata om en ”bekants bekant” som just köpt hus tillsammans med sin man. ”Men vet ni vad”, sa hon. Berättade sedan upprört om hur frun av en slump upptäckt att mannen hade en hemlig mobil. Sedan rullades en historia med otrohet och sexuella utsvävningar upp (dvs sexmissbruk, dånade det i mina öron). De (mina arbetskamrater) diskuterade hur i hela helvete hans fru kunde stanna kvar, för det gjorde hon tydligen. Jag körde. Kramade ratten lite extra och bidrog inte så mycket i diskussionen. Jag sa att det finns nog flera dimensioner i den historien, men det var nog det enda jag sa. Men det kändes som om jag satt på en bomb ungefär. Så jobbigt att hålla inne medans det skrek i mej: ”Det har hänt mej med!!”

Det händer ibland  när jag pratar med min mamma, vi står varandra nära och har bra kontakt, ofta. Ibland, när jag är tyngd och ledsen över hela denna historia, känns det så pissigt att inte kunna säga det. Inte kunna berätta. Då måste jag hålla inne igen. Jag vet att hon skulle kunna stötta mej. Men jag kan inte för mitt liv begripa hur de skulle förstå. Min sambo tycker mycket om mina föräldrar. De tycker om honom. Skulle det finnas kvar om de får veta?

En del av det är också folks oförståelse. Hur många tänker inte: Hur faaaaaan kan hon stanna kvar hos den där grisen?? Det var ju exakt så jag själv tänkte. Innan. Jag borde väl inte bry mej om vad andra tycker. Det gör jag kanske inte så mycket heller. Men min familj, kan de få veta och fortsätta tycka om honom?

Ibland blir jag arg på honom, för han försatt mej i en situation där jag måste låtsas och luras. Ljuga ibland. Då vill jag säga: DU har försatt mej i den här sitsen – DU får fixa det. Men det har jag inte gjort. Än.

Read Full Post »

Kontrollbehov…

Konstiga kontrollbeteenden har inte undgått mej heller.

Jag, en yrkesarbetande kvinna, med ett ansvarsfullt arbete. Jag har levt ensam och klarat med själv länge. Tagit hand om tre barn, mitt hus och mitt liv på egen hand. I de relationer jag haft i mitt liv som varit längre har det inte förekommit otrohet. Jag har själv aldrig varit otrogen. Olycklig ja, men inte otrogen. Jag tror stenhårt på ärlighet och ansvar.

Vad fann jag mej själv göra då? När tillfälle gavs lusläste jag igenom hans hotmail. Hans mobil kom jag inte åt. Hade den legat framme så hade jag gått igenom varenda bokstav i den. En tidig morgon tog jag den ur hans byxficka och läste hans sms i den. Jag letade frenetiskt igenom datorn, när han suttit där. Jag läste överallt på den sexsajt han varit registrerad för att kanske hitta honom.

När jag inte kunde få tag på honom på mobilen blev jag oerhört stressad. En dag när jag var på jobbet så svarade han inte. Han borde vara på väg hem. Jag fick panik. Jag fattade inte hur jag skulle kunna jobba ett helt arbetspass utan att veta var han var. Genast såg jag för min inre syn hur han stod med bilen på nån skogsväg och hade sex för fullt.

En morgon, när jag satt i bilen på väg till jobbet kom jag på en lysande idé: Jag skulle registrera mej på Bodycontact och göra en profil som han inte kunde mostå. Jaa! Så skulle han skriva till mej där. Då skulle jag… ja vad? Vad fan skulle jag göra med det???

Ofta ringde jag honom för ett tex be honom att köpa mjölk. Men egentligen ringde jag för att se var han var. Höra så att han satt i bilen, som han sagt. Eller var det nu kunde vara.

Jag letade i hans fickor.

Jag letade runt i hans bil, när jag lånade den. Kollade handsfacket, under sätena osv.

Det är säkert fler saker, som jag inte kommer på just nu. Själva letandet är en märklig sak. Hur jag tittade igenom tex hans mail, med dunkande puls. Det är bara de två gånger jag skrivit om, som jag faktiskt hittat nåt. Men jag kan inte förklara riktigt varken hur jag tänker eller hur jag känner.

Jag skäms, för det går verkligen emot mina principer att snoka. Fötroende har alltid varit viktigt för mej. Det här att leta är ett nytt beteende för min del. Jag har aldrig nånsin varit svartsjuk. Aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kontrollera att någon tex är där den säger att den är. Jag förutsätter att de är det. Jag har två tonårsbarn. Så det där med att lita på någon, släppa dem, det har jag gått igenom grundligt.

Jag blir uppjagad. På nåt sjukt sätt nästan så jag letar efter något jag VILL hitta…

Jag försöker rättfärdiga det för mej själv. Att jag har RÄTT att leta igenom hans saker, efter det han gjort. Att det på nåt vis är hans fel att jag gör det. Hmm.

Jag har i princip lagt ner allt det där nu. Tänker jag ett steg längre så frågar jag mej: Jaha, vad gör det för skillnad om jag hittar något som bevisar att han varit ute på nätet och jagat igen?

Med hjälp av goda samtal och stöd har jag kommit fram till att jag inte mår bra av det. Det gör inte mej något gott att leta bevis. Är han otrogen så kommer det fram till slut. Mitt letande förändrar ju inte det.

Jag kan inte säga att jag släppt alla tankar på kontroll och letande. Men jag jobbar på det. Jag känner att jag mår så mycket bättre av att släppa det. Släppa kontrollen. Jag känner ett annat lugn nu.

Dessutom har jag inte rätt att göra det. Jag skulle inte vilja att någon gjorde det mot mej!

Men det är svårt. Ibland tänker jag: Skyll dej själv, det är DU som orsakat det!! Det är DITT fel.

Det där med skuld och gottgörande är en fråga som ständigt finns i mej nu för tiden.

Kan jag bara bortse från det han gjort mej? Om det nu är så att han slutat, ska vi bara lämna det då? Släppa den stinkande sörjan, gräva ner den och gå vidare?

Jag kan inte riktigt släppa. Jag vet inte hur han ska gottgöra mej. Att vara ärlig tror jag. Jag vet inte alls egentligen vad som hänt, exakt vad han gjort. En del av den här ärligheten tror jag skulle vara att han berättade vad han gjort. Inte i detalj, men i stora drag. Har han haft sex med någon? Hur många? När? Han sa i början att det bara varit kontakter på nätet, men det vet jag att det inte varit.

Är det för mycket att begära att han ska göra det? När vi pratat om det så sa han först att det var väl jävligt onödigt att dra upp sån skit. Varför vill jag plåga mej själv, frågar han mej. Vad är det för vits med det? Sedan så sa han att det kändes nästintill omöjligt att berätta för mej, för det skulle vara så plågsamt.

Jag kan inte riktigt förklara varför det känns viktigt för mej. Kanske för att det skulle vara ett sätt att se hela honom, att han får visa sej naken så att säga, och stå för det han gjort.

Eller så är jag ute och cyklar. Någon som har råd och kloka tankar? Jag ser att det är många som läser här. Blir glad om du som läser skriver en kommentar.

Read Full Post »

Andra smällen…

Bara ca två veckor senare kom nästa duns. Som sagt, livet knallade på. Hela historien, det som hänt, blev nästan overkligt. Inte så att det smärtade mindre, men det bleknade liksom. Han var tvungen att åka till Stockholm och jobba två dagar. Hans mamma var bortrest, så det passade att han övernattade i hennes lägenhet. När han åkte skojade jag med honom. Jag sa: ”Du har väl inte med dej den trådlösa uppkopplingen va?”  jag sa det på skoj, men hade nog en liten oro i mej bakom det. Han skrattade bort det…

På kvällen var jag hemma. Jag höll fortfarande på och brottades med uppkopplingen på hans dator. Jag visste ju att han inte använt den. Jag fick igång uppkopplingen och msn poppade upp. Där var det ett helt gäng olika inloggningar. Jag loggade helt enkelt in på en av dem. Jag antar att det var kontrollbehovet som styrde mej. Förväntade mej dock inget uppseendeväckande. Nytt mail, ok. Ser att han just för ca 10 min sedan fått ett svarsmail från sexsidan Bodycontact, att hans profil var klar, hans inloggningsuppgifter helt enkelt… Jag var ensam hemma. Det var som ett rungande i mitt huvud. HUR FAN?? Hade han varit hemma då hade jag skrikit högt. Jag var totalt chockad. Mer chockad än första gången, tror jag. Jag loggade in på hans sida och ser att han redan hunnit skicka några mail till kvinnor.

Jag vet att jag satt i soffan och pratade för mej själv. Tänkte först kasta mej på telefonen till honom. Sedan bestämde jag mej för att vänta lite. Vi hade kommit överens om att ringas ca 2 timmar senare, innan vi gick och la oss. Det var bra att jag väntade lite.

Ok, sa jag till mej själv. Tänk nu. Det var ju ju precis det här vi pratat om. Återfall. Ner i skiten igen. Nu kunde han inte hålla sej längre. Då blev jag lite lugnare. Lite mer kyligt ilsken, tror jag.

På något sätt fördrev jag de två timmarna ensam här. Så, exakt när jag sagt att jag skulle ringa gjorde jag det. Jag hade sett att han varit inloggad under tiden, på sexsidan, by the way.

Jag sa hej bara, sedan sa jag som det var: ”Jag har sett att du nu ikväll, gjort en profil på Bodycontact, skickat mail och varit inloggad. Vad fan menar du med det???”

Först blev han tyst. Sedan betedde han sej som en hare i strålkastarljus: ”Ehh, du jag måste gå. Jag ringer dej. Kan jag ringa dej om en liten stund? Alltså, jag måste ringa ett par samtal.  Jag vet inte vad jag håller på med. Kan jag ringa upp dej?”

Jag sa bara: ”NEJ, vi ska prata NU. Inte sen. NU.”

Då kom det en massa ganska osammanhängande saker. Jag minns att han sa att han skulle ge mej telefonnummer till ett par han varit med. Du kan ringa dem. Gör det. Du vet, de kan intyga. Bla bla bla… Jag antar att han inte visste hur han skulle ta sej ur det, hade inte haft tid att sätta ihop någon trovärdig förklaring osv.

Sedan bröt han ihop totalt. Vi satt i timmar i telefonen. Ibland bara tysta. Han säger nu, efteråt, att det var då han insåg att det verkligen handlar om missbruk. Att han inte kunde kontrollera det. Han säger att han inte tänkte gå ut på nätet. Men faktum är att han ju tog med sej den lilla pinnen för internetuppkopplingen…

Det var jobbigt när han kom hem. Vi var båda så sköra, ledsna och upprivna.

Nu fokuserade vi på att leta hjälp åt honom. Han insåg ännu mer tror jag, att han behöver hjälp. Innan tror jag att det var lite så att han sökte hjälp för min skull.

Vad gjorde jag då? Stoppade ner ilska, sorg och förtvivlan i något hål. Stängde till och kände mej duktig. Jag stöttade och tröstade honom. Märk väl att jag inte en enda gång blivit arg på honom. Jo, jag var ju arg PÅ honom, men inte inför honom. Ingen gång skrek jag att han var en jäkla idiot. Ingen gång ställde jag honom mot väggen. Istället fanns jag där, tröstade, peppade. Det var inte alls så att han inte kände sej skyldig, ledsen och taskig. Det gjorde han. När vi pratade och vi kom in på mina känslor var det som han fick ett slag i magen. Så jag pratade inte så mycket med honom om det, om mej.

Han hittade slutligen en terapeut i närheten, som är specialiserad på sexmissbruk. Där har han gått på samtal sedan i höstas. Det verkar vara bra. Han upptäcker sidor hos sej själv han inte varit medveten om. Mönster.

Jag då? Ja, Jag är ju så duktig och klok och förstående och vänlig…………. Näe. Det är jag inte längre. Min sambo undrade ganska tidigt om inte jag behövde någon att prata med, jag också. Näerå, tyckte jag först.

Jag levde ju där i all min förståelse. Så duktig. Efter ett tag började jag känna mej lite ihålig. En otrolig ilska kom över mej då och då. Fan vad arg jag blev då. På honom! Jag fick lust att trycka upp honom mot väggen (så där som de gör i filmer ni vet) och väsa: ”Fattar du vad du gjort, din skit??” Jag kunde också känna: Hellooo, vad gör jag? Vad håller jag på med?? Lever med en dårfink som knullar runt – och jag stannar kvar?? Förvirring.

Vissa saker hade jag kommit fram till själv: OM han sökte hjälp, och INTE försökte bara glömma-och-gå-vidare, då stannar jag kvar hos honom. Jag känner mej livrädd för att bli tagen för given!!

Ganska tidigt förstod jag att det inte handlade om mej. Jag vet att han var ärlig i alla sina kärleksförklaringar. Jag vet att det liv vi lever nu är det liv han vill leva. Med mej.

Som det är just nu väger hans goda sidor tungt över hans missbruk. Jag valde att stanna kvar. Mitt val!

På korviga vägar hittade jag hjälp åt mej själv. En samtalsterapeut som är perfekt. Vi har hittills pratat varje vecka och hon ger mej stöd, kommer med kunskap, strategier och peppning. Hon ifrågasätter mej ibland, får mej att se vad jag gör. Mycket nyttigt.

På den vägen är det just nu. Vi båda går i terapi. Jag tror inte att han fortsatt sitt missbruk. Jag har också insett att om han gör det, ja då är det inget jag kan styra över. Gör han det så är det hans val. Det kommer att komma fram i så fall. Visar det sej att så är fallet så har jag en handlingsplan redo.

Jag inser nu att jag egentligen skrivit ganska lite om mej själv. Att jag själv halkade ner i medberoende, kontrollbeteenden och många tvivel. Det blir nästa inlägg.

Read Full Post »

Första konfrontationen

Som sagt, vi gick och la oss. Jag minns inte hur stämningen var. Jag minns dock att jag var som en sträng på bristningsgränsen (säger man så?).

Tänkte att va fan, inget att vänta på. Så jag vände mej till honom och sa:

”Jag vet att du har en profil på Bodycontact. Som du haft hela tiden. Jag har sett den. Jag har läst. Vad handlar det om?”.

Sagt i en mycket lugn ton. Förmodligen med kärlek i rösten. Nu gällde det. Jag hade redan tänkt ut alla bortförklaringar han kunde komma med. Det kom inga. Han var bara tyst. Alldeles tyst. En lång stund. Jag väntade. Så sa han till slut att det var sant. Det hade han. Han kunde inte förklara det. Han grät. Sa att han förmodligen sökte bekräftelse. Det hade inte varit något mer än nätkontakter, sa han. Jag sa att jag sett att han skrivt och bestämt träff med ett par i en stad i närheten bl a. Nja, jo. Men det blev inget, jag åkte aldrig, sa han. Sedan ägande vi timmar av den natten åt att prata. Om allt. Om oss. Om honom.

Hans reaktion, att han inte förnekade något alls, gjorde nog att jag reagerade som jag gjorde. Fast jag kände hela tiden att jag balanserade. Är det över nu, med oss? Jag kunde inte reda ut mina egna tankar alls. Kunde jag stanna hos en man som gjort så här mot mej? Vem var han egentligen?? Han kanske skulle lämna mej nu när han var avslöjad?

Vi pratade och grät båda två. Jag tror varken han eller jag visste hur det skulle bli. Vi kom överens om att han skulle söka hjälp. Vi somnade i armarna på varandra, som vi brukar.

Dagen efter letade vi hjälp. Vart vänder man sej? Dysberoendekliniken i Stockholm finns ju, men är inte tillräckligt nära. Vi hittade ett telefonnummer till Mansjouren i Stockholm, som hjälper sexmissbrukare. De hade dock telefontid endast några gånger/vecka. Men han ringde dit några dagar senare. Jag var så nervös, skärrad. Stressad. Ibland kände jag mej elak och taskig. Som utsätter honom för detta. Jag kanske överdriver?

Jag hade bestämt mej för att inte ordna allt åt honom. Han måste visa själv att han verkligen vill ha hjälp, att han inser hur allvarligt det var. Han hade ett bra samtal men Mansjouren. Lite chockad tror jag. Jag tror han insåg att han verkligen har ett problem. Att han behövde hjälp. Att han skulle förlora mej och vårat liv, om han inte tog tag i sitt problem. Vi pratade en hel del om hur han skulle göra om han blev sugen på att vara ute på nätet igen. Jag tycket att han borde ha nån slags strategi. Jo, visst, sa han. Men egentligen behövs det inte. Han skulle aldrig ALDRIG mer ut på nätet. Det livet var slut. Jag och vårat liv var alldeles för värdefullt för att riskeras, sa han. Hans ”liv på nätet” hade ju hittills inte varit ett problem, sa han. Inte då han var ensam. Nu behövde han verkligen inte det. Han äcklades av tanken på det han gjort, sa han.

Det var svårt att hitta hjälp. Vårat liv knallade på ändå.

Read Full Post »

Fortsättning

Här kommer resten av min historia. Det tar tid att skriva, tid som är svårt att hitta ibland…

Vi firade jul ihop. En kärleksfull jul med en hel del ledighet tillsammans. Strax efter jul, när han varit här och åkt hem igen, satte jag mej vid datorn. Klickade på msn. Nu visade det sej att han glömt att logga ut sej, sist han satt vid datorn. Upp poppar en konversationsruta där det står ung: ”ok, tror du inte vi kan ta en lunch nästa gång?”. Texten kan jag väl köpa, men inte bilden. Bilden var på en kvinna med skrevet rakt in i kameran…

Konstigt nog blev jag inte såå skakad. Jag vet inte varför. Jag tror jag stoppade undan det. (varför gjorde jag det???).

Bara någon vecka senare kom det ett mail till mej från honom. Ett mail med bifogade bilder. Mailet hette: ”Bara lite bilder” och så var det en blink-smiley. I mailet var det ingen text, bara bilder. Bilderna var en serie bilder på hans k*k, i närbild. Sista bilden var på honom och en kvinna. Inga ansikten. Hon naken på rygg, han på sidan av henne, lutad över (jag ser bilden framför mej nu när jag skriver) henne. Jag fattade absolut ingenting… Så jag ringde genast upp honom. Det var på kvällen. Han föstod inte alls hur jag kunnat få mailet. Det var inte mej, sa han. Duh.. Sedan sa han att han hållit på att kasta bilder han haft, på CD. Just dessa bilder hade mottagaren blivit lovad att få, bilderna var sååå gamla sa han. Nu gjorde han sej av med en massa skit. När jag fortfarade inte kunde fatta/smälta blev han arg. ”Nu har jag ju förklarat, varför ska du hålla på och tjata?? Nu har vi pratat klart om det!”. Han blir inte arg ofta. Jag la ner det för tillfället. Fotot på honom och kvinnan kollade jag datumet på, det var taget två dagar efter att vi och våra barn åkte till Åland tillsammans. Så bara dagar efter denna underbara resa, som gjorde mej så kär, satte han på en annan kvinna.

När jag ser det nu förstår jag inte hur jag bara kunde acceptera det. Men nåväl, det gjorde jag.

Tiden gick. Vi flyttade ihop. Han flyttade in här hos mej. I början på sommaren hittade jag några bilder, ansiktsbilder, i stora datorn (jag har två). Det såg ut att vara såna bilder man har i annonser på nätet, på dejtingsidor. De låg i öppnade bilder på datorn. Det behöver inte vara han som tittat på dem. Men jag tror jag blev mer vaksam nu, när det gäller datorn.

Sommaren gick. Jag jobbade mycket natt. Han var ofta ensam hemma här då. I slutet av sommaren tog han hit sin egen bärbara dator. Den funkade inte riktigt. Han ville att jag skulle försöka få igång den. MEN, jag fick inte (det sa han naturligtvis inte) logga in på hans inloggning. Den var lösenordsskyddad. Jag loggade in som gäst. Krånglade mej runt för att fixa uppkopplingen. Papperskorgen var full. Öppnade den. Den var full av bilder. De allra flesta var bilder från annonser på sajten Bodycontact. Porrbilder. Jag kollade bilderna noga. Hittade en bild på honom och hans fd tjej. De hade tydligen en annons på Bodycontact. Haha, han sa till mej långt innan att det var jobbigt med henne, för hon var så pryd. Ja eller hur?? När jag kollade datumen så var de  från innan vi träffades. Foton på honom, hans fd tjej (den pryda då) tillsammans med ca 5-6 andra par. De spelade inte kort kan jag säga.

Det som störde mej var att när vi pratat om oss och vår sexualitet så hade han bla pratat om sin fd som var pryd, det var ett hinder sa han. Han hade också pratat om att han var nyfiken på vissa saker, som han aldrig provat. Jo hej vad han inte provat det…. Bilderna var full frontal på just det.

Ja sa till honom att han borde tömma papperskorgen i datorn, det var bilder som inte var för alla. Jag såg att han blev lite förskräckt. Lite på skoj sa jag hon Maria inte kan ha varit så pryd direkt… av bilderna att döma… Då blev han arg och kort i tonen. Jag vill INTE prata om det nu, sa han.

Nåväl. För att kunna fixa hans dator var jag tvungen att logga in på hans inloggning på datorn. Den krånglade och var full med virus. Han öppnade sin inloggning och tog bort lösenordet. Jag höll på med datorn en dag när jag var ledig. MSN funkade inte, inte heller uppkopplingen. Till slut fick jag igång uppkopplingen. MSN loggade in automatiskt. En av hans flera msn. Jag kunde inte låta bli att fortsätta inloggningen. Plopp. Klickade in på mailen. Där fanns inloggningsuppgifter från Bodycontact. Som han två gånger (!) lovat att aldrig mer använda sej av. Nu kunde jag inte sluta. Jag minns att jag skakade i hela kroppen. På nåt sätt var det som en slags vidrig seger, ”jag visste det” -typ.

Loggade in på hans profil på Bodycontact. Han hade vait medlem läänge. Jag tror han fixade en ny profil direkt efter att han blev påkommen snart ett år tidigare. Mailen där var totalt smockfull. Jag klickade in och läste en del. Han hade lämnat sitt mobilnummer många gånger. En kvinna skrev: ”Ta med dej cigaretter när du kommer”. Det var daterat under våren nån gång. Han skrev: ”Jag vill ha mer spännande sex än min sambo kan ge”. Han skrev till en 22-åring: ”Jag ska ta med dej så kan vi ta en shoppingtur du och jag, du får köpa vad du vill”. Märk väl att han är en 47-åring utan några pengar som helst…

Jag läste, loggade ut. Grät lite. Loggade in och läste mer. Det ekade i mitt huvud. Själv var han i Stockholm och jobbade. Han hade haft sexkontakter under hela våran relation. Hela tiden. Sedan blev jag arg. Rasande. JÄVLA IDIOT. Jag fattade inget. Hur kunde man ljuga så? Jag började leta på nätet. Hittade sexmissbruk och ägnade timmar åt att läsa om det. Ok. Förstod ganska omgående att det var det det handlade om. När jag tänker på den dagen nu så är det som ett töcken. Fattar inte hur jag orkade funka förhållandevis normlat hela dagen.

När jag kollade på eftermiddagen såg jag att han loggat in via sin mobil (tror jag) och höll på, just nu, och skrev till nån brud. Sökte kontakt.

Efter tänkande fram och tillbaa bestämde jag mej för att konfrontera honom på kvällen, när vi gått och lagt oss. Han har annars en förmåga att springa iväg, när det blir jobbigt. Jag tänkte inte låta honom gå en enda centimeter.

Han kom hem. Kvällen gick, jag vet inte hur jag orkade leka normal.

Vi gick och la oss.

Read Full Post »

Varför denna blogg?

Jag känner att jag behöver ett ställe där jag kan ösa ur mej mina tankar och funderingar. Både angående mej själv och min sambo.

Ett av problemen när det gäller sexmissbruk är just skammen och skulden, tycker jag. Det är inte ett problem man diskuterar i fikarummet på jobbet direkt.

Mitt första inlägg får bli en liten presentation av mej själv och min situation. Det blir inte så mycket detaljer, för jag vill fortsätta vara anonym.

Jag är en kvinna i 40-årsåldern. Mamma. Arbetar med ett jobb jag tycker om. Ett barn bor kvar hemma.

För snart två år sedan träffade jag min nuvarande sambo. På nätet. Jag hade varit ensam ett bra tag innan det. Hade träffat män, men inget funkade riktigt. Just vid detta tillfälle hade jag tröttnat rejält på all nätdejting. Kände mej less och trött på karlar överlag.

Vi hittade varandra. Jag blev förälskad. Han var klok, generös och stabil. Han var driftig, höll på med en massa saker. Hade sin dotter boende hos sej varannan vecka. En fantastisk man som jag föll handlöst för. Vi sågs så ofta vi kunde.

Jag funderade lite på det där med att vi båda hade kvar våra resp profiler på dejtingsidan. Tänkte: jag har ju kvar min, så då är det väl ingte konstigt att han har kvar sin? Jag tittade in där ibland. En dag såg jag plötsligt att han ändrat i sin profil och stod som bisexuell… Jag fattade inget. Jag ringde genast upp honom, har var då online på sidan. Inget svar. Sms:ade, inget svar. Det började kännas konstigt. Att han var bisexuell var inget som besvärade mej, mer att han inget sagt,  och att han ändrat på sin sida. Varför hade han gjort det? Letade han efter en man?? Efter en mycket lång stund svarade han så. Då hade vi ett bra samtal. Kändes ärligt och öppet. Vi redde ut det.

Vi hade nu setts några månader. Jag hade bestämt mej för att släppa ut mina känslor för honom. Vi träffades med våra respektive barn. Vi åkte på kryssning med alla barnen. Då kändes det underbart. Jag kände mej säker. Han skulle väl inte blande in barnen om han inte menade allvar? Några dagar efter kryssningen svarade han inte i telefonen sent på kvällen. Jag blev orolig och ledsen. Förstod inte. Men kände att jag så klart inte kunde övervaka honom, han gör ju det han vill… Sent på natten kom det ett sms att han varit borta, eller glömt att sätta på mobilen eller nåt. Vetefan vad. Ok. Köpte det.

Vårt förhållande utvecklades. Jag blev så kär i honom. Hade lite svårt att fatta att vi funnit varandra. När vi träffades var det bara så rätt. Han älskade mej och att vara här. Under hösten diskuterade vi bla otrohet. Han kunde inte acceptera det, sa han. Han skulle bli väldigt sårad om jag skulle vara otrogen, sa han. Samma för mej, sa jag.

Jag hade en vän som hade en profil på samma sida på nätet. En dag fick jag ett mail från henne att han skrivit till henne… Jag hade då tagit bort min profil för länge sedan. Medvetet hade jag inte  frågat honom om han tagit bort sin. Han hade skrivit ett ganska oskyldigt mail till henne, men ville väääldigt gärna ha kontakt med henne (förstås visste han inte vem hon var!). Där och då rasade det lite för mej. Jag förstod verkligen inte något!! Jag sms:ade min bästa vän: ”X kn*llar andra, nu vet jag”. Som en Freudiansk felskickning skickade jag det till honom istället för till min bästa vän…. Oops. Han svarade med ett: ”?” Jag var rasande! Skrev ett argt sms att han nog visste vad han höll på med på nätet… Jag åkte hem och försökte ringa.. Sms:ade. Han höll sej undan i flera timmar. Jag höll på att bli tokig här hemma. Till slut svarade han. Jag minns att jag skakade i hela kroppen. Det var helt jävla otroligt för mej.

När vi sedan pratade på kvällen, när vi hade tid (i telefonen) grät han. Han hade varit så korkad. Han bad 1000 ggr om förlåtelse. Det enda han ville var att få kontakt med kvinnor, så han kunde få råd om hur han skulle presentera sin bisexualitet för mej… Jag vet att jag tyckte att det var llite konstigt. Det där hade vi ju redan pratat om? Det var inget problem för mej. Mitt i all kaos så ”förlät” jag honom, sa åt mej själv att tro på honom. När jag tänker på det nu så förstår jag inte varför jag agerade som jag gjorde. Å varför trodde jag på honom? Korkad förklaring…

Förhållandet gick vidare. Vi älskade varandra verkligen. Vårat liv tillsammans var underbart. Allt gick bra med barnen.  Vi pratade om att flytta ihop.

Dock hade jag hela tiden en känsla av hemlighetsmakeri. Jag brukade skoja med honom och säga att han inte visade hela sej för mej. Vågade han inte? Jag kände mej inte så orolig ändå.

Det störde mej dock att han alltid alltid hade mobilen på ljudlöst, i fickan. Han tog den tom med sej in i badrummet, när han duschade… Han hotmail var ”hemlig”, dvs lösenord och inte något jag fick se. Min mail däremot, använde han flitigt…

Nu måste jag avsluta detta inlägg. Jag skriver fortsättningen på min historia så fort jag har tid.

Read Full Post »

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Read Full Post »