Jag har inte skrivit här på så länge. Jag har inte riktigt vågat eller orkat, tror jag. Jag känner att jag blir lite sjuk när jag läser här. Många känslor kommer också över mej när jag läser här. Som inte har känts bra.
Men nu. Nu tänker jag inte vara medberoende längre. Det har tagit mej lång tid att komma hit, där jag är idag. Nu kämpar jag mest med att låta bli att vara rasande arg och hämdlysten. Stråk av längtan och saknad kan fortfarande komma över mej, men inte ofta alls.
Vad har hänt då? Tja, mitt ex och jag har fortfarande en del kontakt. Han håller sej på något vis kvar. Jag har kämpat med boende, pengar och allt ensam. Men det finns ljus i slutet av tunneln. Jag har sålt mitt hus. Försäljningen gick snabbt och jag fick ett bra pris. Jag har hittat ett nytt hus som passar mej och dottern perfekt! Så om 1 månad kommer jag att flytta. Jag har bott här i många år. Men när jag väl bestämde mej så känns det bra att flytta. Även om det inte är min fd sambo som bott här längst, så är det som om det är han som sitter i väggarna. Alla förhoppningar, alla löften och all framtidstro som han fick mej att tro på, de lämnar jag! För det inser jag ju nu, att de inte var verkliga. Jag vet inte så klart hur mycket som var äkta och sant för honom. Det lär jag heller aldrig få veta. Men det känns skönt att lämna. Att få flytta till ett hus som bara är mitt. Bara jag som finns där. Inga brutna löften eller lögner eller falska förhoppningar.
Han är skyldig mej pengar fortfarande. Hans mun har sagt att han kommer att betala tillbaka det… Jag har kommit fram till att jag är glad om jag får några pengar alls. Det troliga är att han kommer att betala ett tag. Så kommer det att sluta. När han flyttar/träffar någon ny/eller det blir något annat.
Jag har också hittat en samtalskontakt som är bra! Jag har gått hos henne ett tag. Hon är bra. Fattar vad det handlar om. Tycker inte synd om mej, utan ifrågasätter på ett bra sätt. Ställer kloka frågor och hjälper mej att se mej själv utifrån.
Visst har jag stunder jag tycker oerhört synd om mej själv… Men de kommer inte så ofta, och sitter inte i så länge. Nu känner jag mej mest fri. Känner mej lättad över allt som jag slipper. Ibland känner jag sorg över det jag själv gjort. Hur jag behandlat mej själv under tiden vi levde tillsammans. Även att jag gjorde saker som inte stämmer överens med det jag tror på. Ljugit har jag tex. Det vill jag aldrig mer göra. När jag tänker efter hur många gånger jag förskönat, beskyddat, förbättrat saker som han gjorde, som inte var mitt fel. Hur jag ljög för mej själv: ”Det är inte så farligt. Du överdriver och är paranoid…” Varför gjorde jag så mot mej själv??
Jag är på väg. Jag vet vart jag vill komma. Jag vill vara fri. Jag vill kunna tänka på honom utan att känna sorg, saknad eller ilska. Jag vill kunna se tillbaka på den tid vi levde tillsammans och kunna konstatera: Jaha, så var det. Jag gick igenom det, jag klarade mej bra till slut och lärde mej viktiga saker.
En blogg om medberoende 