Jag har skrivit om detta förrut, men har tänkt på det mycket på sistone. Hur jag har flyttat mina gränser och min syn på vad som är ”normalt”. Jag vet att man inte kan säga att det finns något normalt normalt. Egentligen kanske dat handlar om hur jag ser på mej själv. Vad är jag värd? Vilket liv förtjänar jag att leva?
Tanken är lite..hm.. läskig. Som vanligt finns det fler sidor att se på saken.
På min arbetsplats har vi ganska nära relationer, trots att vi är många. Vi känner varandra väl och det är skönt. Har någon det jobbigt så finns det stor förståelse och respekt. När jag träffade min sambo så var det fler av mina kollegor som sa: ”Åh vad kul att du träffat någon som han. Det är du verkligen värd!”
Oftare nu för tiden ställer jag frågan till mej själv: Är du värd detta? Ett liv i stressig ovisshet. Jobbiga tankat som måste stoppas undan. Snokande, letande efter ”bevis”.
Jag har kommit en bit på vägen med själv. Jag snokar inte längre. Övertygelsen att HAN ansvarar för det han gör, inte jag, växer sej starkare. Sexmissbrukar han, ja, då kommer det att slå tillbaka mot honom slutligen. Väljer han det, då får han stå för det.
Jag orkar ställa mer krav. På honom, på hans del av vår relation. Jag orkar stå för konsekvenserna.
Just idag känns det bra. Han är borta på kurs i tre dagar, och jag har inte alls känt mej stressad över det. Sist han var borta några dygn höll jag på att gå i taket ava stress och oro.
Jag försöker styra mej upp ur diket.
En blogg om medberoende 