Overkligt

Ja, ibland tror jag nästan att det är som ett skämt. Är det här mitt liv?? På ytan kan det inte bli bättre. Jag har ett arbete som jag älskar och är bra på. Jag har tre barn som jag uppfostrat till tre fantastiska människor. De är starka, kloka och empatiska männskor. Jag bor i mitt hus, där jag bott ensam i flera år. Det har jag fixat. Jag träffade min sambo och blev kär i en stark, klok och generös man.

Utåt sett ser det ut så här: Jag och min sambo lever ett härligt liv. Han flyttade hit och lämnade en hel del för våran skull. Nu bor vi tillsammans med min yngsta dotter. Han har gjort så mycket för mej. Han håller på mycket med huset, bygger och donar. Vi köpte nyligen en liten hundvalp tillsammans. Mina barn tycker mycket om honom och han bryr sej otroligt om dem. Lägger ner både tid och energi på dem. Hans eget barn kommer ofta hit och jag har en bra relation med henne.

Min sambo är en härlig och stark människa. Han har en otrolig positiv livssyn. Ingenting sitter fast eller är omöjligt. Efter att ha levt med en man som var/är en obotlig pessimist känns det fantastiskt att dela livet med en man som ser möjligheterna och inte det omöjliga.

Vi har roligt ihop. Han får mej ofta att skratta. Vi har bott ihop i nästan exakt ett år. Att dela vardagen med honom har gått så smidigt. Vi funkar bra ihop i vardagen.

Hela min familj har tagit emot honom med öppna armar. Han uppskattar det, för han har nog aldrig rikitgt haft en familj. Han går här hemma i snickarbyxor och pysslar med saker. Han älskar det.

Han inte bara säger att han älskar mej, han visar det på så många sätt.

Men…

Under hela vårat första år tillsammans hade han kontakter på nätet och träffade andra. Han ljög mej rakt upp i ansiktet när vi pratade om otrohet. Han hade sex med andra. Han chattade och hade sms-kontakter. Han hade annonser ute på dejtingsidor och sexkontakt-sidor. Skickade bilder på sej själv till andra.

Han blev påkommen och gjorde chockad avbön. Aldrig mer…

Det tog några veckor så hittade jag honom på nätet. Busted again. Han börjar hos en terapeut. Livet går vidare.

Ca 10 månader senare smäller det till igen. Han har kontaktat en kvinna på nätet. Nu har jag förstått att det är en sk ”eskorttjej”, dvs en prostituerad. Hon tar betalt per timme… De hann inte träffas, för jag kom på honom innan. Men det gör ju egentligen ingen skillnad. Han skulle ha träffat henne, om han kunnat.

Så här är jag nu. På ytan ett avundsvärt liv. Med en sambo som älskar mej av hela sitt hjärta. Vi har haft sån tur och hittat kärlek vid den här tiden i livet.

Samtidigt: Han tom är beredd att betala 2500 kronor för att få knulla en okänd kvinna, en prostituerad. Mailet han skrev ringer fortfarande i mej: ”Hej jag heter XXX och är 40 år. I form och ren. Har inga önskemål.” Så vill han boka tid nästa dag.

När jag tänker på det ibland kan jag nästan känna mej galen. Drömmer jag? Händer det här på riktigt??

Det är nästan som han är två personer. En älskvärd, varmhjärtad och omtänksam man som anstränger sej för att alla vi runtomkring ska ha det bra. Som ser mej och gör mej varm i hjärtat. Samtidigt en man som helt rått bokar tid hos en prostituerad och tänker slänga ut tusentals kronor på ett ligg. Med en helt okänd kvinna medans jag är på jobbet.

Just nu känner jag mej så förvirrad. Hur fan ska man tänka???

Read Full Post »

Smack!

Ja, två steg fram och ett tillbaka. Eller tre tillbaka?

Min magkänsla har skickat ut varningssignaler den senaste tiden. I torsdags kände jag att jag var tvungen att fråga honom, prata. Jag har sett att han varit inne på msn då och då. Det brukar han inte. När han glömt att logga ut har jag sett att han haft nya kontakter. I torsdags såg jag ett namn som tydligt anspelade på sex, i hans kontaktlista. Jag googlade namnet och det visade sej vara ett par som säljer sex i en stad i närheten…

Så i torsdags frågade jag honom, när vi gått och lagt oss. Då kom det en massa förklaringar att han varit inne på msn för att ta bort gamla kontakter. Inte lägga till ju. Vi pratade länge. Efter en stund gled vi över till andra saker. Hans specialité, att byta ämne, när vi pratar om jobbiga saker. Det var ett bra samtal, men det lämnade en gnagande känsla i mej.

Jag jobbade i fredags. Min sambo var ledig. Min yngsta dotter var ledig från skolan. Min sambos dotter var dessutom här hemma. Min sambo skickade sms till mej, med ett lite oväntat ”Jag älskar dej” på förmiddagen. Gulligt tyckte jag. När jag ringde hem strax före lunch och pratade med min dotter sa hon att min sambo åkt iväg. Vart då, frågade jag. Ingen aning sa hon. När kommer han hem då? Vet inte. Ok. Konstigt,  jag visste inte att han skulle nån stans. När han sedan svarade i sin mobil så sa han att han varit och sökt jobb i grannstaden. Sedan hade han lite vaga beskrivningar om vad han gjort, vem han pratat med osv… Jag tyckte att det lät lite märkligt, men la det åt sidan.

När jag kom hem från jobbet så hade min sambo åkt iväg för att fixa en grej vi kommit överens om tidigare. Jag vet inte varför, men när jag satt vid datorn kom jag att tänka på hans märkliga beteende. Vi har en stationär dator som sällan används. Jag vet att hans jobbmail med inloggning finns i den. Så jag kollade. Och hittade en liten fin mailkonversation mellan honom och en Sandra i grannstaden. Hans första mail, från torsdagen började med en beskrivning av honom själv: ”En man på 40 som är  ren och i form. Jag har inga speciella önskemål. Kan vi ses imorgon på förmiddagen, kanske kl 10-11? Svara gärna innan kl 22 ikväll.” Avslutas med hans namn och mobilnummer.

Hon svarar då att hon tyvärr inte kan ses då, men vill  höras av igen.

På fredagförmiddag mailar han henne och ber om hennes mobilnummer, så att han kan sms:a nästa gång.

Hon mailar sitt mobilnummer till honom på eftermiddagen.

Där satt jag. Min första känsla var ilska. JÄVLAR vad arg jag blev. Barnen var ju hemma, så det var ju bara att hålla god min. Som tur var skulle vi åka iväg och lämna en bil under kvällen. På väg hem, ensamma i bilen frågade jag:

Vart var du egentligen idag på förmiddagen?

Va? Vad säger du?

Ja, sa jag. Synd att du inte fick knulla, som du hade förberett dej på…

Så berättar jag vad jag hittat i datorn. Han försöker komma undan. Säger först att det inte var något med sex.. Sedan säger han att han känner henne sedan tidigare. Jag bad honom hålla käften med jävla bullshit. Då medger han att han inte känner henne. Att de ännu inte träffats. Men att han skulle ha träffat henne, om han fått.

Sedan pratade vi. Mest jag. Jag var så arg på honom. Arg för att han åkt iväg och lämnat barnen hemma för att knulla med nån jäkla brud. Inte för att det går nån nöd på barnen, de är stora. Men tanken… Hur fan är man i huvudet när man gör det?

Han satt bredvid mej i bilen som en våt fläck. Totalt tillplattad. Som tur var försvarade han sej inte ett dugg. Han sa mest att han är sjuk. Sjuk i huvudet. Att han var förkrossad. Att det han höll på med var obegripligt.

Nu har det gått några dagar. Vi har pratat mycket. Även hunnit med att jobba och ha ett födelsedagskalas. Idag bokade han tid hos terapeuten han gått hos. Han ska dit på fredag.

Jag då? Jaa, det är förvirrande. Men jag har inte tappat fotfästet. Jag tror på mej. Känner mej mest arg, förbannad. Jag har insett lite mer hur svår denna sjukdom är. Han har verkligen inte kontroll. MEN, det är inte MITT problem. Det är HANS problem.

Andra tankar hoppar också igång. Jag är 43 år. Jag har inte en kropp som en 20-åring. Om han måste söka sex med andra, hur ser han på mej då? Hur ser jag ut? Det sa jag till honom också. Känns jobbigt. Känner mej som en ful gammal tant. Jag gillar ju sex, har alltid uppskattat det. Nu är jag i en svacka känner jag.

Jag har sagt det jag har känt till honom. Det känns bra. Inte skonat honom alls. Det har jag nog gjort tidigare. Inte velat lägga sten på börda, när jag sett hur förkrossad han varit. Nu, denna gång, känner jag att jag har rätt att säga det.

Fråga hur fan han kan riskera så mycket. Inte bara mej och våran relation. Utan också allt han har här. Hans relation till mina barn och min familj. Min relation till hans dotter. Allt det vi har tillsammans.

Riskera allt det för sex med en helt okänd kvinna.

Pust, det har tagit mej lång tid att skriva detta. Men det var skönt att skriva av sej allt. Jag återkommer.

Read Full Post »

Tilltro

Tilltro är ju ständigt aktuellt när man lever med en missbrukare. Jag vet inte om jag nånsin kommer att känna 100% tilltro till min sambo. Jag vill känna det, men gör det inte nu. Men det känns ok.

Vi har haft några barnfria dagar. Lugnt och fint har det varit. Vi har pratat med varandra. Prata det gör vi alltid. Men nu känner jag att det är viktigt att få prata ostört. Utan att någon eller något pockar på uppmärksamheten. Det har vi gjort nu. Det känns bra och det har varit uppriktiga samtal. Blandat med fånigt trams också. För mej är det så viktigt att få skratta också.

Imorse fick jag någon slags insikt. Att jag känner tilltro till mej själv. Det är ju så mycket viktigare än att jag känner det för min sambo. Jag tror jag känner en sund tilltro på honom, med en gnutta avstånd, eller vad man ska kalla det.

Tilltro till mej själv för jag vet att jag överlever utan honom. Sabbar han allt, så klarar jag mej. Vi pratade om mej och min relation till min mamma, imorse. Att jag är nära henne. Fram tills för några år sedan behövde jag hennes ”godkännande” på något konstigt vis, när det gällde det mesta jag gjorde. Lite skrattretande, jag, en vuxen kvinna med ett ansvarsfullt jobb och barn och hus. Behöver ”mammas ok” för det jag gör… Haha. Men det var så på något sätt.

I och med andra händelser i mitt liv kände jag tydligt en dag: Det här är MITT liv, JAG bestämmer. Passar det inte dej, fast du är min mamma, så kan det kvitta! Det var en oerhört stärkande känsla. Jag fick ett sunt avstånd till henne.

Lite på samma sätt känner jag nu, när det gäller min sambo. Lev med mej, älska mej, respektera mej, men skada mej inte. Då får du gå ensam. Jag överlever utan dej.

Väldigt sköna tankar, som gör mej stark. Nu tar jag med mej dem ut i solen!

Read Full Post »