Pratar du om mej..?

Mitt självförtroende som kvinna blev djupt urholkat under tiden jag levde med min fd sambo. På många sätt visade han att han älskade mej. Han sa att han gjorde det, han förklarade när jag frågade. Han är en ganska fysisk person, så vi var fysiskt nära och han tog på mej ofta, det där fina dagliga.
Men alla gånger han avvisade mej när det tex gäller sex, satte djupa spår i mej. Med tiden och efter alla otroheterna, på olika sätt, gjorde mej grå och blek. Utan självförtroende. Jag kände mej gammal och tjock, oattraktiv. Osexig. Rätt värdelös.

Sedan dess har jag byggt upp mej, bit för bit. Igår fick jag ett mail från en man jag träffade för flera år sedan, innan jag blev sambo med en missbrukare. Nu skrev han att han aldrig kunnat glömma mej. Min busiga själ och mitt härliga sätt att vara. Att jag har så mycket glöd och gnista… Jag har inget intresse av att träffa honom, det är längesedan förbi. Men jag tog in hans ord rakt in i hjärtat. Kände att, ja, jo, det ÄR jag. Jag är busig, glad, attraktiv och härlig. Inte för att han säger det, utan för att jag känner att det är jag!

Ledsenheten över att jag långsamt blev så liten och obetydlig kommer över mej. Hur gränslöst mycket jag än älskade honom, betydde det inget. Hur mycket jag än gav honom, mitt hem, mina barn, mina pengar, mitt hjärta, min energi, min familj, spelade ingen roll. Han fortsatte leta sex på nätet, fortsatte knulla med andra. Hela tiden!

Det var ju inte bara sex han missbrukade. Det var alkohol, droger. Han lurade mej på pengar. Jag fortsatt ge.
Fortsatte krympa.

Jag har inte riktigt kommit till den punkt där jag förstår vad jag skulle lära mej av honom. Min livsläxa. Jag är fortfarande bitter och arg. Men ser att han och allt han gjorde mot mej krymper.
Jag växer.
Jag ser att jag är en stark kvinna. Som har uppfostrat fantastiska barn. Som är duktig på mitt jobb. Som faktiskt också är en attraktiv, glad och åtråvärd kvinna!

Read Full Post »

Medsystrar!

Så vitt jag förstår så finns det naturligtvis kvinnor som är sexmissbrukare. Som säkert lever med män som far illa av det. Män som är medberoende. Men jag är ganska övertygad om att det är fler män som är sexmissbrukare och fler kvinnor som är medberoende. Det hänger säkert ihop med våren stereotypa könsroller. Vi kvinnor ”tar hand” om och ”står ut”.

Svarade just på några kommentarer som skrivits idag.

Jag har ju inte skrivit här på ganska länge. Men ser att bloggen har ganska många besökare varje dag i alla fall. Sorgligt och ledsamt. Fan att det ska behövas. Fan att det sitter folk och letar efter sexmissbruk, medberoende, sex med en sexmissbrukare mm. Fan!! Jag vet att jag själv desperat letade efter något, vad som helst, som kunde ge mej lite tröst, lite hopp, lite mer insikter. Det är ett så jävla ensamt helvete att leva med en sexmissbrukare!! (Ursäkta alla svordomar, jag blir lite upprörd nu)

Jag är inte ute ur det svarta hålet än. Jag mosas omkring i det och känner mej bara ledsen och hopplös. Men så läste jag era kommentarer och fick lite glad-känsla i magen. Kände: jag är inte ensam. Jag är inte den mest galna kvinnan i världen!

Tänker att det är en styrka att känna någon gå bredvid en, om än bara i cyberspace. Tack för era kommentarer!!

Read Full Post »

Bland alla stjärnor finns också svarta hål!

Ja, han är ett svart hål. Fortfarande.

Jag mår bra. Jag är stark. Mitt liv är bra just nu. Har nytt jobb som jag älskar och som jag växer av. Mina barn har det bra. De är starka, kloka och fantastiska människor alla tre. Jag har min familj. Som älskar mej.

Men så kommer jag för nära det där svarta hålet. Å sugs in. I veckan som var kom det ett mail, ett hotfullt mail. Kort och koncist, avslutat med att jag kommer att ångra att jag gjort det jag gjort. Detsamma hände tidigare i vintras. Hotfulla mail. Skillnaden nu är att jag faktiskt inte gjort något. Tidigare i vintras hade jag avslöjat honom. Berättat för andra om vem han är och vad han är. Jag blev lite rädd då. Det är jag nu med. Lite rädd. Men har bestämt mej för att inte ge efter för rädslan.

Men följden blev att tankarna startade. Jag kom för nära hålet. Jag läste igenom hela denna blogg. Jag grät. Fan.

Ibland när jag tänker på tiden tillsammans med honom fattar jag ingenting! Hur kunde jag? Jag minns nästan inte kärleken. Men jag vet att den fanns. Men det är sorgligt att läsa bloggen. Sorgligt för det jag gjorde mot mej själv. Hur kunde jag tänka att jag gjorde rätt? Sorg också över honom. Att han är så sjuk! För han är fortfarande sjuk! Kanske sjukare än någonsin? Känner också sorg att han håller på att dra ner en ny kvinna i sitt personliga helvete.

Jag känner sorg att all kontakt mellan oss slutade med en helvetes-eld. Så mycket ilska och hat. När jag tänker snällt, önskar jag att han hade sagt farväl. Att han sagt att han inte förmådde mer.
Önskar att han lämnat slutgiltigt på ett annat sätt.
Men jag vet ju förstås att han inte kan. Han fortsätter att springa för livet! Ljuga mer. Lura mer. Bedra mer. Droga mer. Allt för att dämpa ångest. Ångest som blir större för varje gång han dämpar den…. Fan vilket helvete att leva i!

Det stör mej att han och hans närvaro får mej att falla. Att gråta lite. Fortfarande. Men jag faller inte handlöst, hudlöst. Jag snubblar lite. Torkar tårarna.

Jag fortsätter städa!

Read Full Post »