Det blå skåpet är nu fullskitet och sprängdes…

Ja herrejävvlar… Vilken dag det var igår. Jag hade  jobbat hela dagen. Pratade med min sambo några gånger under dagen. Jag hörde hur dåligt han mådde. Att han var full av ångest. Jag tyckte så synd om honom. Han ville iväg, ville åka bort, kände sej instängd. Jag bad honom stanna tills jag kom hem från jobbet. Sa att han och jag måste prata. Mmm, han var mest bara full av ångest. Jag tyckte synd om honom.

När jag var på väg hem kom det ett sms:” Jag tar med mej fiskespöt och åker till brorsans lägenhet i Stockholm. Kommer hem imorgon el på lördag, mindre dum i huvudet. Vill du prata när jag kommer dit?” Sms:et gjorde mej lite ledsen, att han åkt innan jag kom hem, men det kändes ändå ok. Tror det var det sista han skrev, om att vi skulle prata.

När jag och dottern kommit hem skickade jag ett sms: ”vi pratar lite senare” till honom. Jag kände mej ändå lite bekymrad över honom. Att han skulle sitta i en trist lägenhet, ensam och deppig, full av ångest. Skickade ett sms som löd: ”Är lite orolig, vill bara veta att du är ok?”. Inget svar. Skickade ett till.  Blev mer orolig. Varför svarde han inte? Jag har inte någon gång trott att han skulle vara destruktiv eller ta livet av sej. Men denna gång var han väldig ledsen. Ångesten kröp inuti honom.

Jag ringde honom. Inget svar. Hmm. Provade en stund senare.  Blev lite stressad och orolig. Kunde inte förstå varför han inte skulle svara. Han skulle ju sitta ensam i en lägenhet. Satte mej framför TV’n med hans dator i knät, min dator hade slut på batteri. Hans Facebook är öppen, där ligger ett meddelande från en Susanne: ” Jag är hemma hela dagen, sms:a mej du. ;-)”.

Det är en gammal bekant till honom, som inte har med hans sexmissbruk att göra. Men jag fattade verkligen inte! Han hade skickat ett meddelande till henne på förmiddagen och frågat om hon hade tid för en fika. What? Mitt i all ångest han hade när han och jag pratade, så planerade han en fika med nån kärring….

Jag fick spader. Sms:ade och frågade om fikan var trevlig? Ringde ringde ringde. Inget svar. Skakade och kände mej tillintetgjort. Förstod verkligen inget alls. Jag skrev och bad honom svara mej. Sedan blev jag arg och krävde att han svarade, annars… Jag skrev och sa att jag skulle blanda in alla alla i detta, om han inte svarde mej. Till slut kom det ett sms där han skrev att han inte tänkte svara, för jag avbröt… Han skrev: ”Vi har dukat och ätit gott och pratat om allt, och det var inte lite det. Nu åker jag”. Jag ringde honom. Till slut ringde jag henne som han varit hos. Presenterade mej och frågade efter min sambo: Oh, nej, han har nyss åkt. Han lovade att köra försiktigt, sa hon. Trevligt.

Sms:ade och bad på mina bara knän att han skulle ringa. Skrev att jag älskar honom, jag behöver honom, jag förstår inte. Snälla snälla ring mej. Inget. Sedan kom detta:

”Detta var nog iallafall droppen för mej tror jag. Dessa hot och det faktum att jag inte vågade nämna att jag skulle till S och BARA  fika”.

Sedan gick det inte att komma fram på mobilen. Han hade stängt av den. Jag kände det som om jag höll på att bli galen. Jag förlorar förståndet. Samtidigt kände jag att han klivit över en gräns. Nu får det-räcka-gränsen. Han har inte klivit över den innan, trots allt som hänt. Haha…  Faktum är att jag kastade ut några av hans saker i skogen utanför fönstret, krasch!  Jag tog upp telefonen och ringde min vän, min bästa vän. Vi pratade i timmar. Hon hjälpte mej förstå att det inte är mej det är fel på.  Att jag inte är en galen stalker som beter mej illa mot min sambo och kväver honom.

Jag bestämde mej för att jag ska berätta hela historien för mina föräldrar. Jag behöver deras stöd. Jag behöver att de vet allt och faktiskt hjälper mej. I och med att jag berättar för dem kliver också jag en gräns. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till det gamla livet med honom. Jag släpper ut hela denna äckliga hemlighet som har ätit så på mej.

Han skrev ett sms att han hade slut på batteriet i mobilen och skulle sms:a mej senare. Det gjorde han inte. Jag skrev några sms där jag bad honom om att han skulle ringa mej, igen. Men jag har inte hört något på hela natten. Han har inte ringt eller sms:at.

Nu har jag skrivit färdigt detta strax. Han och jag kommer aldrig att gå tillbaka till det vi hade innan igår. Just nu känns det som en omöjlighet att ha någon slags relation alls till honom. Det bara skär i mej när jag tänker på honom. Hur kan man göra någon så illa, som han gjort mej det sista dygnet? Han och hans missbruk har krossat mej och allt vi haft. Han har krossat det och pissat på det! Jag klarar inte mer.

Nu ska jag snart åka till jobbet. Vet inte hur denna dag ska gå. Tror inte jag sovit många minuter denna natt.  Men som tur är brukar mitt jobb sluka upp mej, jag kan inte vara distraherad när jag är där. Skönt. Så får vi se om han hör av sej. Nån gång måste han ju det. Han har ju tre år av sitt liv här hemma hos mej.

Jag är lite rädd.

Återkommer!

Read Full Post »

Det rasar nu…

Min sambo tog tag i saker för ett par veckor sedan. Gick på SLAA-möte. Bokade tid hos sin terapeut. Det kändes bra. Förra veckan kom han efter sitt besök hos terapeuten och berättade att han fått en hemläxa. Han skulle skriva ett brev, en berättelse och beskriva saker han gjort i sitt missbruk och de känslor han då haft. Brevet skulle jag och terapeuten läsa. De hade kommit fram till att det var svårt för min sambo att berätta allt, öppna sej när han var där på besök. Min sambo sa att han verkligen tänkte skriva. Han skulle försöka berätta sanningen, försöka skriva om sina känslor. Han började skriva. Jag såg hur dåligt han mådde. Jag tror att det var första gången han verkligen ”facade” sitt missbruk. Vad han gjort och varför.

Jag var lite orolig att han inte skulle skriva klart det. Samtidigt så kändes det så bra. Det kändes som om han verkligen anstrände sej med sitt tillfrisknande. ´Tillvaron knallade på som vanligt de här dagarna. Till saken hör att han just köpt en ny mobil, en smartphone. Fritt fram att surfa runt… Jag hade bestämt mej för att inte inte oroa mej för den och vad han gjorde med den.

I måndags var vi ensamma här hemma. Vi skulle gå och sova lite middag på eftermiddagen. Jag frågade om jag fick kolla på hans mobil. Vi hade pratat om en app han hade. Till saken hör att jag skulle jobba på natten. Så jag ville sova en stund, så jag skulle orka. Vi skojade lite och jag ville kolla på hans mobil. Då reste han sej och sa: – Men va faaan, ska du sova eller?? Vad är det för tjafs??

Skitförbannad. Så stack han. Han skulle åka in till stan och handla en grej efter att vi sovit. När han höll på att klä på sej frågade jag vad som hände? Åker du bara för det där? Han bara mumlade till svar och åkte iväg. Försvann. Jag steg upp, jag klarar inte när han försvinner så där. Oron i mej hade vulkanutbrott. Timmarna gick. Jag ringde efter nån timme. Sms:ade. Inget svar. Jag försökte flera gånger. Han vet hur illa det gör mej när han bara försvinner och blir onåbar. Till slut, efter dryga två timmar, kom det ett sms där han skrev att han var hos sin brorsa, att han inte tänkte åka hem förrän jag åkt till jobbet, att han inte orkade prata, avslutat med ett förlåt. Jag blev ledsen och arg. Bad honom komma hem. Bad honom svara i mobilen. Bad bad bad honom att åtminstone svara, el skicka ett sms. Inget. Jag hade inget val utan åkte till jobbet. Jag ringde hem lite senare, då var han hemma och svarade. Vi pratade lite, lugnt och fint. Jag hörde att han var ledsen. Upprörd. Han ville absolut att jag skulle ringa och väcka honom när jag åkte hem på morgonen. Han ville vara vaken när jag kom hem, så vi kunde prata. Natten på jobbet gick på något vis. Jag väckte honom när jag var på väg hem.

Kom hem och hoppade ner i sängen till honom. Han vaknade till direkt och satte sej upp.

Han sa att han hade mått så dåligt. Att han skadat mej så mycket att det aldrig kommer att gå att reparera. Att vi båda river upp sår i varandra. Han klarar inte att leva med mej och det dåliga samvetet han har för min skull. Att det var bättre att han var ensam. Jag frågade om han tänkte lämna mej.

Jag tror det är det bästa nu, sa han. Jag måste få tid att tänka, hitta vem jag är. Osv osv.

Något gick sönder i mej. Jag grät. Å grät. Få gånger i mitt liv har jag gråtit så mycket. Han grät också. Jag har aldrig sett honom gråta. Han grät och sa att han inte kunde förstå hur han kunnat göra det han gjort mot mej, om han verkligen älskade mej…

Jag tappade totalt fotfästet där. Helt och hållet. Ville skrika till honom: Du FÅR inte lämna mej!

Det lugande sej efter en mycket lång stund. Så småningom kunde jag iallafall tänka att jag bokstavligen inte kommer att dö, om han lämnar mej. Men inte mer. Vi somnade lite. Jag bad honom att kanske tänka lite mer på om att lämna verkligen var det rätta. Att det kanske är bättre att stanna och lösa situationen och lämna om han då fortfarande vill det. Jag kände då och då att jag gör vad som helst bara du inte läämnar mej. Jag sa inte det. Det är inte jag. Men jag tänkte det.

Dagen gick. Min yngsta dotter kom hem en stund för att fara vidare till en kompis. Det var lite skönt. Sedan tillbringade vi kvällen med att prata, kela med varandra, vara kärleksfulla. Jag grät flera gånger. Tårarna tar aldrig slut. (de rinner nu igen).

Vi somnade nära nära, och sov intrasslade i varandra hela natten. Han har bestämt sej för att inte dra nu på en gång. Han ska träffa sin terapeut igen. Han ska tänka mer. Nu har han åkt iväg och ska vara borta två dagar. Jag grät när han åkte.

Jag förstår inte. Jag känner mej så otroligt vilse, bortdomnad, trasig, ledsen, hysterisk, rädd. Ensam. Bortkastad.

Jag vill inte. JAG VILL INTE. Hjälplös.

Försöker tala mej själv tillrätta. Jag KAN bo ensam. Jag överlever. All oro som försvinner med honom.

Det hjälper inte.

Jag förstår inte hur jag ska fixa detta.

Read Full Post »