Ja, nu är det över. Jag fattar det inte riktigt. Jag har riktigt riktigt jobbigt att ta in att jag ska leva ensam nu, utan honom. Utan min tvilling. Han som jag planerade att bli gammal med. Han som jag varje kväll trasslade in mej i och sov ihoptrasslad med hela natten. Han som lagade så god mat nästan varje dag, så jag slapp. Han som fixade och donade och lagade och förbättrade en massa saker med mitt gamla hus. Fixade bilen åt mej. Som tröstade mej när det var jobbigt. Som fanns. Som luktar så gott. Som har så vackra, starka händer.
Det känns som en långsam amputation. Senaste dygnet har jag kännt mej sjuk, klen, nervissnad, kraftlös. Inte sovit. Inte ätit (är en ganska matglad person i vanliga fall). Gråtit har jag gjort 1000 gånger och tårarna är långt ifrån slut.
Jag gråter över det fina som vi också hade. Jag gråter över allt som just dött i mej. Jag gråter över mej själv, som varit dum och älskat för mycket. Som inte älskat mej själv tillräckligt. Jag gråter över mina barn som kommer i kläm just nu. Jag gråter över honom som är en så trasig människa. En männsika som har så mycket gott i sej, men som bara trampar sönder och förstör, mest för sej själv. Jag gråter för att nu kommer hösten, som jag älskar, och jag känner mej rädd för den. Det känns som om hösten bara kommer att vara svart, blöt och kall.
Jag vet inte var jag ska hämta kraft ifrån.
Jag har inte glömt vad han gjort mej. Men just nu känner jag att jag bara måste få vara ledsen och sörja. Jag vet någonstans djupt inne i mej att det var tvunget att bli så här. Jag vet det. Jag önskar inte att de senaste dagarna inte fanns. Det är den här vägen jag måste gå. Jag tror att jag nu måste få sörja och släppa ut en massa gråt och sorg. Jag har så mycket inne i mej. Han har varit en så stor del av mej så länge. Jag kan inte bara släppa det och skutta vidare. Jag behöver gräva ner mej lite. En stund måste jag ligga i det där hålet och snyfta.
Jag tänker att tiden kommer att gå och saker kommer att hända i mej. Jag kommer att hitta rätt. Jag ska sysslesätta mej med saker jag tycker om. Jag ska söka hjälp, få någon att prata med. Hitta det som är fel i mej. Hitta mej. För nu, just nu, är jag alldeles borttappad.
Även om du känner dej borttappad nu så vet jag var du finns. Men jag har sagt det förut, gråten renar. Det finns många armar som kan hålla dej upprätt tills du orkar stå helt själv. Det finns många famnar att gråta axeln blöt emot. Det finns många knän att vila ditt huvud emot. Många händer som kan stryka ditt hår medan du sörjer, det som var, det som skulle ha varit, det som gått sönder, det fina, det fula, det varma, det kalla. Så gråt min vän. Ring och fyll på av min kraft. Det vill bli bra.
Åhh, jag känner kraften från dej bara jag läser! Igår var det förtvivlat. Idag inte så mycket. Jag vet att jag har så mycket kärlek omkring mej. Jag är lyckligt lottad!
Jag har vetat hela tiden att du hittar mej om jag går vilse!
Det vill bli bra!