Stark och svag…

Suck, vad svårt det är ibland!

Här om kvällen pratade jag med fd sambon när jag var på jobbet. När jag hörde hans röst så flög jag tillbaka i tiden.  Jag bara kände så stark längtan efter att han borde vara hemma, hemma hos mej. Vänta på mej som vanligt när jag kommer hem efter jobbet. TV’n står på. Vi gör varsin kopp te och kanske en macka. Tittar på TV tillsammans. Småpratar. Det är fint i köket. Vi tar kvällspromenaden tillsammans med vovven. Sedan går vi och lägger oss. Tillsammans. (Usch, det är verkligen något jag har svårt att vänja mej vid; att sova ensam.)

Nu är det andra rutiner som håller på att formas. Jag jobbar inte så mycket kvällar. Jag kämpar på och lagar mat vareviga kväll, som jag inte egentligen gillar. Tråkigt att laga och hitta på mat varje dag. Men jag har gjort det. Och dottern berömmer mej för det faktiskt. Hon och jag håller det ganska fint och i ordning här hemma. Vi pratar mycket. (När hon inte surar, som den tonåring hon är). Jag går kvällspromenaden med hunden ensam. När vi vänder, precis i kanten av åkrarna, stannar vi en stund, jag släcker ficklampan och står och tittar på stjärnorna. Det är fint och tar andan ur mej lite varje gång.

Dottern hoppar i säng och jag tittar lite på TV. Gör en ensam kopp te och sitter vid datorn en stund. Sedan går jag och lägger mej ensam. Sängen känns kall och stor som en fotbollsplan. Men det går. Det måste gå.

Oj, vad sorgligt det lät… Jag försöker att inte tycka synd om mej själv. Det gör jag inte så ofta heller. Det gladspritter i mej mer och mer.

Men det kommer svarta stunder också. När jag grottar ner mej i saker han sagt och gjort. Jag sa till honom häromkvällen att det finns saker jag måste få säga till dej. Det finns frågor jag behöver ställa till dej. Jag sa också att jag förmodar att du inte kommer att svara på dem, men jag vill ställa dem ändå.

Jag saknar honom, det liv vi levde, så det gör riktigt ont i hjärtat ibland. Men jag är också så helt övertygad om att det är omöjligt för oss att ha en relation igen. Jag kan inte på något vis se att vi skulle kunna leva ihop igen.  Det går liksom inte att laga det som gick sönder mellan oss. På något konstigt vis är det skönt att veta det.

 

Read Full Post »

Lite stadigare och lite gladare!

Kommer på mej själv med att vara så där innerligt glad, både nu och då. För det är mitt egentliga jag. Jag är en glad person. Jag njuter av många saker, stora och små. Nu har paniken och rädslan börjat ge med sej.

När jag ser min tillvaro utan honom känns det inte längre som dödens väntrum i grått. Jag börjar ana och känna lättnaden av att vara utan oro och stress.

Jag vet att jag inte gör allt jag borde. Eller rättare sagt att jag gör saker jag inte borde. Vi pratar på telefonen. Vi  träffas ibland.  Men jag känner mer och mer att det är ett långsamt farväl. Tänker att jag kanske måste få göra det på mitt sätt? Att det kanske är bra, för mej, att göra så. För varje gång vi ses så tar jag ett steg ifrån honom.

Jag njuter av saker som är mina egna: Jag har en ny bil som är så skrikig i färgen att jag blir alldeles sprittig av den. Jag uppskattar att bara vara med min yngsta dotter på kvällarna. Vi pratar mer och skrattar ännu mer. Jag är nöjd med att göra saker av egen kraft. Att fixa och dona som jag brukade. Ensam. Men jag njuter också av att se att jag har många omkring mej, som stöd och pepp och kraftgivare. Det är en ynnest!

 

Read Full Post »

A brand new day!

Vaknade tidigare i morse och det kändes helt ok. Tror det är första morgonen sedan han flyttade som det faktiskt kändes bra att vakna och stiga upp, ensam. Att det kändes bra kändes väldigt bra!

Jag var ledig igår och tog tag i en massa saker här hemma. Mådde bra. Kände äntligen hur jag ser fram emot hösten, jag älskar verkligen hösten.

Jag har förstått att jag verkligen har problem med att bli lämnad. Men det har väl alla kanske, haha? När jag tänker efter så är det jag som lämnat i mina tidigare relationer. Min allra första pojkvän, då var jag 14 år, lämnade mej. Världen rasade samman. Minns att jag tänkte att detta ska jag aldrig vara med om igen. Att vara den som sitter hemma och gråter. Det gjorde jag inte heller.

Men jag kan också se medberoende-tendenser i de längre relationer jag har haft. Jag har aldrig råkat ut för en sexmissbrukare tidigare. Men när jag tänker efter så har de män jag träffat så gott som utan undantag haft dåliga/konstiga relationer till sina resp mammor. Det går som en röd tråd.( Jag börjar tro att det inte finns någon man som har en sund relation till sin mamma… Men, jo, jag vet att det finns.)

Jag har varit kvinnan i deras liv. Hon som fanns där. Stadig, klok och livräddande. Hur många timmar jag tillbringat med att prata om en liten pojke som på något sätt blivit övergiven, lämnad, oälskad, det vet jag inte. Många många är det.

En man jag hade  en relation med sa att jag var som en fantastisk  kärleksmaskin, som producerade kärlek på alla sätt, hela tiden.

Jag vet inte varför jag har behov av att vara ”klok mamma” åt hela världen.

När jag träffade min fd sambo vet jag att jag ganska omgående såg den lilla övergivna pojken har var när han var barn. Han berättade om sin barndom och sa att han haft en bra barndom, den var lycklig. I min hjärna så hade han haft ett helvete som barn. Fruktansvärd uppväxt. En liten kille som gjorde allt för att behaga sin mamma, men som ändå blev bortskickad. Som aldrig fick vara liten. Inte vara arg eller gråta. Aldrig fick krypa upp i en varm famn.

Mina barns pappa, där var det samma sak. Han berättade om sin barndom och sin uppväxt. Sa att det var ju det bästa som kunde hända, det hade skapat bra förutsättningar för honom. Jag såg bara den lilla pojken som fick bli vuxen när han var 10 år. Som fick alldeles för stort ansvar. Som inte heller fick vara barn och ledsen eller arg.

Nu ser jag nästan läskiga gemensamma drag… Konstigt.

Jag är ju en mamma, väldigt mycket mamma. Tar ansvar och styr upp saker och ting. I mitt jobb är det samma sak. Mina barn har mej alltid och jag vet att jag är en stor trygghet för dem. Jag vet också att de inte är sjukligt knutna till mej, de är starka och självständiga ungar, snart vuxna. De klarar sej utmärkt i livet.

Men vad är det som gjort att jag i denna sista relation, med min fd sambo, tyckte att jag måste stanna kvar trots allt han gjorde mot mej?

Varför har jag sånt behov av att vara behövd, livsnödvändig, för någon, att det inte spelar någon roll (för mej själv) vad som händer med mej själv?

Varför tycker jag att det är ok att stanna hos någon som skadar mej?

Jag har alltid, i mina tidigare relationer, varit oerhört älskad. Jag har inte tvivlat på hur mycket de älskat mej. Nästan satt på pidestal. Mina barns pappa flyttade från en annan kontinent för min skull.

Kan det vara så att jag någonstans, undermedvetet, tänkte, att om jag kunde få min fd sambo att bli frisk från sitt missbruk, skulle vara det ultimata kärleksbeviset? Så mycket älskar han mej, så mycket kan min kärlek uträtta? Det låter rätt i mina öron.

Återstår att fatta varför jag tyckte att det var ok med otrohet, mycket och på alla sätt, mot mej? Hur kunde min hjärna tycka det?

Att hans friskhet skulle ske på min bekostnad? På bekostnad av min självkänsla, mitt självförtroende och mitt innersta?

Den yttersta självuppoffringen? Jaja, var otrogen och gör annat skit mot mej och allt mitt, det är ok, bara du älskar mej?

Hmm, det här inlägget blev virrigt och rörigt. Det är lite rörigt i mitt huvud just nu. Men på ett ganska skönt sätt, känner jeg.

Read Full Post »

Tankarna gör känslorna?

Har tänkt så mycket på det den sista tiden. Att det är mina egna tankar, som jag själv styr, som ger mina känslor.

Det är lite svårt att greppa tycker jag. För det är lätt att trilla ner i ledsenhet och sorg. Känna hur det tynger och trycker. Då blommar det upp och jag tänker: Åh, det här är inte mitt fel! Jag hamnade här och det är så synd om mej. Jag vet inte hur jag ska ta mej ur det! Blir lite förlamad av ångest och att inte alls veta hur jag ska ta mej ur det.

Jag har kommit en liten bit på väg. Jag kan, mitt i det, tänka: Jaja, låt det göra ont. Men det går över. För det gör det. Det släpper efter en stund. Kommer på mej med att det plötsligt känns bättre.

Jag tror också på att våra yttre omständigheter påverkar vårt inre. Att jag kan påverka mina känslor och tankar med hur jag har det omkring mej. Just nu känns det viktigt att det blir annorlunda här hemma. Att det inte ser ut som när han fortfarande bodde här. Jag har flyttat runt saker. Tänker måla och tapetsera i ett rum. Jag har köpt en ny bil (nja, det var inte så frivilligt, var tvungen att ha en fungerande bil) och det känns så skönt. Den gamla, dåliga bilen (haha, lite kul där!) påminde mej så mycket om oss. Om honom. Den gamla var en opålitlig skitbil (HAHA).

 

 

Read Full Post »

Ett stort brak

… blev det igår.

Nu är det så slut och borta som det går. Min fd sambo och jag blev osams. Han höll inte ett löfte. Så dum jag var som förväntade mej annat. Skillnaden var att jag blev arg. Blev arg och rasande.

I all ilska sa jag till honom att jag tar tillbaka makten nu. Det är jag som har makten nu, inte du. Jag vet allt om dej och kan förstöra allt för dej.

Hmm, det var kanske inte så smart eller genomtänkt sagt. Men jag sa det. Han blev förstås arg för att jag ”hotade” honom. Senare på kvällen skickade han ett sms där han skrev att han minsann inte tänkte prata med mej på ett bra tag (surprise!).

Jag svarade inte på det. Jag har inte hört av mej eller nåt till honom efter det.

Ångesten var gigantiskt igår. Rädd, ledsen, orolig, skakig.

Pratade med min bästa vän, det gjorde gott. Peppade mej lite. Hörde sedan av mej till min brorsa och frågade om vi kunde prata lite, för det var jobbigt. Vi pratade länge.  Tur att jag har en så klok bror. Det kändes bra. Jag kände igår att jag har en familj som håller i mej. Skrev på Facebook igårkväll att jag var tacksam för min familj och mina fina vänner, trots att jag åkt på några riktiga käftsmällar. Jag har fått många fina svar och frågor från alla möjliga. Känns så otroligt bra att veta att många bryr sej om mej.

Det har varit jobbigt idag också. Jag har varit ledsen och arg. Det kommer över mej hur jag vill skada honom. Vill skrika i hans ansikte hur han skadat mej, hur han svikit mej, mina barn och sitt eget barn. Att han är en sjuk jävel som bara sprider ont omkring sej. Knulla ihjäl dej din jävel!!

Men, erhm, det har jag inte gjort. Jag försöker styra in mej på att tänka på mej själv, inte ödsla någon som helst energi på honom. Att ta ut en massa frustration på honom är han inte värd.

Känner mej nöjd att jag inte har hört av mej på något sätt till honom.

Ska bli intressant att se vad han gör. Hur länge han väntar innan han hör av sej. Han har fortfarande kvar en hel del grejor här. Jag har flyttat på nyckeln till ytterdörren, så han kan inte komma in här mer.

Försöker tänka att det är bra för varje minut som går. Bra att jag inte hör av mej, bra att jag klarat ännu en minut utan att göra något. Ännu en minut som gör mej starkare i mej själv. Starkare att klara att leva utan honom.

Tiden blir längre mellan stunderna jag tänker att jag är en hemsk människa, som är paranoid, hysterisk, överdriver och är elak. Att jag skadar honom, och att det är så synd om honom…

 

Read Full Post »

Nä nu djävlar!

Jag tror jag var lite arg redan när jag vaknade idag.

Surfade runt lite medan jag drack mitt morgonkaffe. Läste om medberoende. ”Insjukna i styrka”.

Funderade lite på mej själv. Försökte se mej utifrån.

Häromdagen satte vi oss (jag och fd sambon) med månadens räkningar. Han betalade räkningar för 4000 kr. Från mitt konto dras det ca 6000 med autogiro fr olika räkningar. Det blev två räkningar över sedan han betalat de 4000 kr. Jag har inte mer, det räcker inte för de sista räkningarna. Du får ringa och be om anstånd, sa han. Han erbjöd sej att ringa åt mej.

När han åkt låg hans bankinloggning kvar. Han har fö gett mej sin inloggning till banken, det var länge sedan. Han har 13 000 kr kvar på kontot såg jag då. Efter att han också betalat hyran på stugan han hyr. Kontantuttag på 5000. Dottern har fått 1200 (hon tjänar pengar själv). Han har dessutom gått till tandläkaren.

Blev arg. Försöker han lura mej på pengar? Så jag måste låna pengar till räkningar, och han ska ha pengar över?

Under våran tid så har jag lånat ut ganska mycket penngar till honom. Innan vi flyttade ihop betalade jag hans hyra några gånger, en gång hans elräkning. Lånade ut ca 10 000 dessutom. Jag har också fått veta att han lånat 10 000 av mina föräldrar, utan att han ville att jag skulle veta det, förra sommaren.

Om han inte hade, verkligen inte hade pengar på kontot, så skulle det ju inte vara så mycket att prata om. Han fick denna månad 5000 kr mer än jag i lön.

Blir arg.

Nu har jag plockat ihop hans saker som han lämnat här hemma, lite här och där. Ska han ha nåt av mej så får han ge också. Nu menar jag inte nödvändigtvis pengar.

Han hade lämnat sin tandborste i badrummet…

Upptäckte nu att han tagit med sej en liten värdefull glasgrej, en prydnadssak. Den är värd en del pengar. Den tar han, men inte sin morgonrock. Vad fan?

Nu MÅSTE jag sluta vara så snäll (korkad). Hade tänkt ge honom en garderob som står här hemma. Den har han användning för. Men så fan heller. Varför ska jag det, när han inte är ärlig med sina pengar?

Näe, nu ska jag både bildligen och bokstavligen se om mitt hus. Åt mej sjäv. För min egen skull.

Jag ska genast sluta insjukna i styrka. Jag tänker fortsätta be om hjälp, sluta vara hans förbannade mamma och ta så mkt hand om honom. Jag har sett till att han har allt han behöver i sitt hus, husgeråd osv. Varför då? Han valde att dra, försvinna. Hans ansvar. Han är 48 år, han får ta ansvar för sej själv.

Eller hur?

 

Read Full Post »

Vad förtjänar han?

Idag har varit en ganska bra dag. Var och körde hårdträning med min hund. Agility är träning även för matte! Det var kul, som vanligt. Sedan var jag ensam hemma. Yngsta dottern var med sin pappa.

Jag gick här och tittade mej runt i huset och trädgården. Blev stressad. Han lämnade mej så abrupt. Bara försvann. Så vitt jag förstår  så är det typiskt missbruksbeteende. Att bara dra. Försvinna.

Men jag då? Här står jag med ett väldigt trasigt hjärta. En massa praktiska saker som måste ordnas. Just nu så är ju mitt liv, med barn, hus, hund och allt, ordnat efter ett liv med två vuxna. Helt plötsligt måste jag ordna med tider, hämtning, hundpassning, biljävel och en massa skit. Huset.

Jag gör det jag måste. Jag måste ju fixa allt det. Det måste ju gå. Men det är orättvist! Jag har inte valt det här. Varför kunde du inte stanna lite så vi kunde planera hur allt ska vara.

Varför försvann du så fort? Du säger att du ska hjälpa mej. Du finns och ställer upp, säger du.

Jag vet inte om det hjälper mej. Det känns som om smärtan bara dras ut. Blir lång och svår.

Samtidigt så längtar jag efter dej, stundtals så att det fräter sönder mej.

En klok person sa att jag måste klippa allt med dej. Inga telefonsamtal, inga besök, ingenting. Det låter rätt. Vi har en del praktiska saker ihop fortfarande.

Jag ska försöka kliva åt sidan. Släppa dej. Jag har frågat vad det är du vill, hur du tänker dej framtiden. Men jag får inga svar, förstås. Jag förstår att du inte vet. Men jag tror att du heller inte vill tänka på det. ”En dag i taget”, sa du häromdagen. Jo, visst kan det vara bra för dej kanske, och ditt missbruk.

Men jag då? Vad förtjänar jag? En sjuk liten del av mej vill ju ha kvar dej. Vill att du kommer tillbaka nu. Eller vill att skyndar dej och blir frisk och kommer tillbaka till mej. Vill att du säger: ”Vänta på mej, jag älskar dej och kan inte leva utan dej”.

En kanske liten friskare del av mej säger: Just nu är han i kris, vet varken ut eller in. Han vill vara fri och ha dej kvar. Lite på sparlåga. Han vill ha frihet och vårt hem, mej, min kärlek och trygghet. Liksom både ha kvar kakan och äta upp den.

En ännu lite friskare del av mej säger:  Ta hand om dej själv nu. Han har valt att lämna dej. Att han gjorde det på ett piss-sätt är tråkigt, men sant. Släpp det där, släpp honom. Stå inte som ett fån och vänta på små smulor.

 

Read Full Post »

Fyyy mej!

Brevet som han skrev till mej, som jag fick häromdagen. Det var ett långt och insiktsfullt brev. Jag blev både djupt rörd och ganska störd av det. Bla skriver han en del om otroheterna, de fysiska. Nu har jag läst hela brevet många gånger.

Kände imorse att det triggade igång något i mej. Ilska mot några av dem han varit otrogen med. Som var helt införstådda med att han nu levde i ett förhållande. Fick en stark känsla av att kontakta dem och berätta vilka jävla svin de är. Hur mycket de förstört.

Jag försöker inte flytta över skulden på dem, inte alls. Jag blir bara så förbannad att det finns människor tycker att det är så viktigt att knulla, som par att få en till i sängen, att de skiter i vad de åstadkommer i andras liv.

Inte så svårt att leta upp dem på nätet. Respektabla människor med eget företag. Barn. Tittar på ett foto av kvinnan i paret. Tänker: Jävla jävla bitch. Jag ska sätta upp en lapp på din jävla affär: ”Här jobbar en som knullar runt och har gruppsex! Så här ser hon ut.”

Haha, nu blev jag lite full i skratt…

Jag vet inte varför jag blir så arg av att tänka på dem. Tror det är känslan av att ha blivit så jävla (ursäkta alla svordomar i detta inlägg!) lurad. Just detta par har jag ju känt till. Min fd sambo har tom föreslagit att vi skulle ses alla fyra. Helt normalt alltså. Inget med sex. Jag har vetat om flera gånger när han varit där, i deras affär. Kommit hem med grejor därifrån. Vilket jävla skämt!!! Jag har frågat honom senare om han verkligen menade det, att vi skulle ses alla fyra, men det var nog inte så.

Som jag skrev tidigare så lägger jag inte över skulden på dem. Men jag blir bara så kokande förbannad. Jag skulle helt klart vilja träffa dem och se dem i ögonen och fråga hur det känns att bete sej så. Fråga om det var värt det? Kanske skulle åka till Hässelby?

Hmm, måste släppa detta känner jag. Jag kanske visst lägger över skuld och ilska på dem? Förlägger min ilska på dem istället?

Fast otrohet har alltid retat upp mej. Jag har aldrig haft någon förståelse för det. Låter ju ganska psyco nu, i min situation, haha.

Egentligen borde jag ju tycka synd om dem. Små människor med små hjärtan.

Jag slösar inte mer tid och energi på dem just nu.

Read Full Post »