Joo, jag känner mej ganska stark. Just nu. Men bara ganska, inte jätte. Jag har tänkt på att det är typiskt en missbrukare att efter ett drygt tre år långt förhållande bara – poff – flytta. Vårat gemensamma hem och alla grejor, hela vårt liv tillsammans. Det tog honom tre dagar att packa en väska och flytta. Nu kom han ju tillbaka och bodde hemma en vecka till, för det funkade inte med det första boendet. Men nu har han verkligen satt bo i det nya huset.
Jag sa det till honom igår. Att fan vad fort det gick, jag har inte hunnit med. Missbruksbeteende. Joo, det höll han med om. Han sa att detta var ändå den längsta tiden han tagit på sej. I tidigare förhållanden har han nästan bara försvunnit. Han har fortfarande inte riktigt flyttat klart. Han har grejor kvar här. Men det känns ok. Jag försöker göra nya, egna rutiner. Men det går inte så fort. Jag har bestämt mej för att det får ta den tid det tar. Jag måste få tänka, vara ledsen, fundera. Det håller jag på med.
Han har iallafall varit hos sin terapeut ett par gånger och gått på möten. Skrivit sitt brev till mej.
Jag tycker att det är bra för hans skull. Jag hoppas förstås att han fortsätter. Att han jobbar med sej själv. Men jag känner tydligt att jag inte kan göra det åt honom.
Dessutom måste jag laga mej själv. Göra det som känns bra ända in i hjärtat, för mej själv. Igår köpte jag ett nytt köksbord och stolar. Kändes mycket bra.
Jag går med pyttesteg, men jag går iallafall.
Lämna en kommentar