Ja, jag kan inte bli annat. Det där sms:et jag skrev om, det sitter ju där det sitter. Vi har inte pratat mer om det. Annars flyter vårat liv tillsammans på. Det är bra. Min oro lägger sej mer och mer. Min sambo verkar må bra. Han är glad, lugn och öppen. Inget smusslande med något egentligen. Det känns bra.
Idag skjutsade han mej till jobbet. I bilen pratade vi. Jag frågade honom hur det var med missbruket. Det brukar jag göra lite då och då. Jag tror kanske inte att han skulle säga att ”det går illa, nu är jag igång igen” direkt. Men frågar, det gör jag ändå. Vi har också pratat om att han förmodligen inte skulle säga något till mej. Idag sa jag att det skulle göra sådan skillnad i mej, om han halkar dit igen, att han berättade det direkt för mej. Sedan frågade jag om han kände att han skulle kunna prata med sin terapeut om han skulle känna att han var på väg in i det igen. Eller om det redan hade hänt. Det sa han att han trodde han skulle. Jag sa att hans sms, det jag skrev om i förra inlägget, fortfarande oroade mej lite.
”Jag kan inte säga mer. Du behöver inte oroa dej”, sa han allvarligt.
Jag har gått och funderat på det idag. Måste ju vara tungt att leva med vetskapen att ständigt vara ifrågasatt på något vis. Att veta att jag oroar mej.
Jag antar att jag på något vis måste dela på mina tankar. Mina orostankar har jag rätt att ha. De har en orsak. Å andra sidan kan jag inte lasta på honom skuldkänslor och oro. Jag tycker att jag har ganska bra balans. Men får jag minsta putt så ramlar jag. Men jag borsta av mej snabbare och är uppe igen.
Jag tänker ofta på att jag SKA leva mitt liv på ett bra sätt. Det är mitt liv. Jag är där jag är i livet tack vare mej själv. Det kan ingen eller inget ta ifrån mej. Jag ska fortsätta älska honom, för allt det goda han är och gör. Hans friska jag. Förstör han det, är det inte mitt fel. Förstör han det får han ta konsekvenserna av det.
Det känns bra. Jag känner mej stark just ikväll.
En blogg om medberoende 