Just idag är det strålande sol. Just idag känner jag mej ganska stark. Jag har inte skrivit på länge här. Det har inte kommit för mej, jag har inte känt att jag haft nåt att skriva om. Dessutom är det också lite som att klia sönder en sårskorpa, att skriva här. Jag river upp en del, dyker ner i känslan liksom.
Vi trampar på i det dagliga livet. Jobbar, sköter barn, hund och hus. Det är skönt. Jag tycker om det. Jag har inte på något sätt förträngt min sambos sexmissbruk. Det finns där och pickar mej på axeln då och då. Vi pratar om det. Ibland. Min sambo går på sina möten och hos sin terapeut.
Det känns bra att släppa ansvaret. Släppa den där stressen att alltid ha hans missbruk i huvudet. Han väljer. Inte jag. Jag väljer att leva det här livet. I ärlighet.
Jag tror inte han missbrukar, men jag vet ju självklart inte. Jag vet inte heller vad som händer om han tar ett återfall. Det får vi se då. Jag tror att det jag gör nu, det är att laga mej själv så mycket jag kan. Jag ska vara stark och stadig. Kommer orkanen så tänker jag stå fast. Stå kvar. För min egen skull.
Så.
En blogg om medberoende 