Tack hej Fuck dej?

Jag vet inte vad jag håller på med. Jag har känt på mej. Äckliga magkänslan. På sjuka medberoende-kontroll-vägar hittade jag honom på G … Jag är ganska säker på att det är han. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Joo,  jag ska konfrontera honom. Men jag vet inte vad jag ska göra med svaret. Ena minuten kastar jag ut honom- poff. Andra så fortsätter vi som vanligt. Tredje smockar jag till honom och tänker skrika ut till hela världen vilken sexmissbrukande idiot han är. Alla ska få veta vad han gjort. Fjärde minuten känner jag bara en enorm trötthet. Hur ska jag orka avsluta-tömma-börjaom?

Mest känner jag ilska. Ilska mot honom som väljer att göra så här. Som väljer att inte försöka bli frisk. Som väljer att skita ner allt det vi har. Som väljer sin jävla sexdrift framför mej. Framför oss alla han har omkring sej.

Jag är också förbannad på mej själv. Jag fattar inte vad jag gör. VARFÖR försätter jag mej i detta helvete? Vad är det i mej som gör att jag inte bara reser mej och går? Min egen väg. Vad har han som gör det värt att stanna i denna relation?

Vad är det för jävla fel på mej? Varför tycker jag att det är ok att åka till jobbet och arbeta ett helt arbetspass med tankarna helt nån annanstans än på jobbet? Dunkande hjärta, ilska och tårar?

Jag vill inte.

Read Full Post »

Väntar jag på en smäll?

Det har inte hänt något alls. Men jag kan, av olika anledningar, plötsligt förvänta mej den stora dunsen.

Senast härom dagen. Det är sjukt hur man är. Min dotter, som åkte hem från Stockholm tillsammans med min sambo igår, ringde imorse. Hon lät alldeles allvarlig och ville prata med mej. Frågade om jag var ensam. Jag bad att få ringa upp henne, eftersom jag var lite upptagen just då. De få minuterna det tog mej att ringa tillbaka hann jag tänka tusen saker:

”Hon har sett honom med en annan kvinna. Hon hörde honom prata med nån annan kvinna i mobilen medan de åkte i bilen. Hon hittade något konstigt i bilen (trosor?). Han betedde sej märkligt. Han har bett henne att hålla något  hemligt. Han var full/påverkad.” Det bara vevade runt i huvudet på mej.

När jag ringde upp visade det sej vara en rätt banal sak som inte alls hade med min sambo att göra…

Jag blev lite förskräckt över hur jag reagerade. Hur jävla onormalt är inte det?

Nästa fråga. Är det jag som har blivit så onormalt knäpp och helt tappat fotfästet? Eller är det så att jag reagerar så på grund av min sambos tidigare förehavanden? Är det hans fel? Har jag alltid varit sån? Att det liksom alltid funnits i mej, men inte har kommit fram, för jag inte varit i denna situation?

Så undrar jag om jag kommer att komma ifrån dessa katastroftankar? Med eller utan min sambo?

Jag vet verkligen inte.

Read Full Post »