Jag vet inte varför jag skriver här så sällan. Ett skäl, som jag nämnde i det förra inlägget, är att jag på ett plan, inte orkar se mina tankar och handlingar på pränt. Vissa dagar är jag så arg på mej själv.
Jag ställer mej ofta frågan: Är det så här jag vill ha det? Vill jag leva så här? Med en man jag inte litar på. En man som ljuger, bedrar och är så full av egna problem. Kommer jag någonsin att kunna lita på honom?
Jag vet inte heller riktigt vad han ska göra för att förändra situationen. Han har inte gått hos sin terapeut på länge. Det kan iofs förklaras med en viss brist på pengar. Det kostar skjortan att gå dit. SLAA-mötena tycker han inte varit så bra. Han har inte varit där på flera månader. Månaden som kommer har vi råd att lägga pengar på terapeuten. Men han har inte bokat tid där. Jag har bett honom. Jag har påmint honom. Jag har förklarat hur viktigt det är för mej. Att han går dit är ett tecken på att han VILL bli frisk, att han VILL förändra sej. Men han har inte bokat nån tid än. Nu är jag trött på att be honom. Varför är det inte viktigt, livsviktigt, för honom?
Jag tror, som förrut, att han nu är inne i en lugn period. Eller att det åtminstone har varit en lugn period. Jag tror att han då tänker att det är bra, han fixar det osv. Att det är för jobbigt för honom att ägma tid åt att tänka på sitt missbruk och sitt missbruksbeteebde.
Jag äganr mer och mer tid åt att tänka på hur det vore att leva utan honom. Föreställer mej mitt vardagliga liv utan honom. Tänker på vad jag ska säga till andra om varför han och jag inte kan leva tillsammans.
Ibland känns det som om det är ett raffinerat självplågeri. Att tänka på hur det skulle vara, men ändå känna att det är precis utom räckhåll. Jag vet att det låter helt knäppt. Och att det är svårt att förklara. Det kanske är obegripligt?
Vissa dagar rasar det i mitt huvud. Då vill jag rada upp allt allt han gjort mej, allt han ljugit om. Allt jag vet, som han inte vet att jag vet. Allt jag bär inom mej, som han säkert glömt bort.
Jag vet inte om ovanstående tankar är ett bra tecken eller bara ett kliv djupare in i medberoendet.
Så är det nu iallafall.
En blogg om medberoende 