Nja, insnöad ute vill säga. Snön kom i rejäla mängder. Det är vackert ute. Jag tycker mej inte vara så insnöad själv, i huvudet alltså. Ganska klar.
Nu är det länge sedan jag skrev. Det har inte hänt något särskilt heller. Mitt liv som medberoende fortsätter. Lite som en väntan. Fast jag vet inte vad jag väntar på riktigt. Att han ska bli frisk? Att han ska ta ett återfall (jag tycker att det är ett fult uttryck, TA ett återfall, låter fel i mina gramatiska öron. Men när jag läste att en missbrukare inte sas ”råkar ut” för ett återfall, utan faktikst väljer det, ”tar” ett återfall, så förstår jag uttrycket. Så nu använder jag det)? Jag vet inte.
Jag håller mitt kontrollerande i schack. Någotsånär iaf. Oftast kan jag strunta i att ”kolla” honom på olika sätt. Jag har tom kommit på mej själv med att glömma bort det. Att kolla alltså. Det känns bra.
Men fortfarande har jag en stor boll i mej av oro, ovisshet. Ibland undrar jag vem han är?? Det jag vet är att han inte talar sanning alltid. Det behöver inte handla om hans sexmissbruk. Känner mej vilsen ibland. Kan man, kan jag menar jag, leva med någon som inte kan vara öppen och ärlig? Vad är det han döljer egentligen? Så kommer medberoenderösten och säger: Äääsch, du överdriver, du är nojjig. Lägg ner!
Men så kommer den andra rösten: Kan han ljuga så obehindrat om allt? Om pengar? Om alkohol? Om sex? Jag vet att han har en önskan om att leva med mej, så som vi gör just nu. Jag tror även att han tänkar att saker och ting ska ordna sej, att det ska BLI bättre. Sen. Så småningom.
Jag vet att det finns både logiska och fullt förståeliga skäl att han är den han är. Att han levt på det sätt han levt. MEN jag vet inte om jag kan leva så, med följderna av hans barndom och uppväxt.
Jag vet att han VILL. Han vill bli fri från sitt beroende. Jag vet däremot inte om han kan och orkar göra det som behövs. Jag vet inte.
Nu har det gått ganska länge sedan nåt var på tapeten. I juni var han ju på gång. Sökte kontakt med en sk eskortkvinna. Det hann inte hända nåt. Men det hade hänt, om han haft möjlighet. Nu är det som sagt länge sedan. Han sa häromkvällen, just när han höll på att somna, att det varit lite ”jobbigt”. Jag tror ärligt att han råkade försäga sej. Det var ovanligt för honom att säga så. Han har ALDRIG sagt att det varit jobbigt med sitt missbruk. Det är alltid ”bra”.
Han säger att det är bra, att det är till hjälp, att han går hos en terapeut och på SLAA-möten. Jag vet ju exakt ingenting om det. Det finns ju inget sätt för mej att ”mäta” att han blir ”bättre”. Just nu finner jag mej i det.
Det här blev ett jagvetinte-inlägg… Nästa inlägg ska handla om vad jag faktist vet. Inte om min sambo eller hans missbruk. Utan om mej. Vad jag faktiskt vet om MEJ… För jag är ganska många saker.
En blogg om medberoende 