Hur är det?

Ja, vad kan jag säga?  Mer än att det är som det är. Jag är inte nere under isen. Jag står kvar med fötterna på jorden. Jag är inte mindre ledsen eller förbannad. På något sätt känner jag att jag kan putta över det på honom. HAN får stå för det han gör. Jag tänker inte skrumpna ihop alldeles. Jag hoppas att det inte betyder att jag håller på att bli immun? Att jag sas talar om för honom att det funkar, jag stannar hos honom vad som än händer…

För det gör jag inte.

Vi pratar mycket och det är bra. Jag pratar om mej och vad jag känner. Jag frågar. Jag berättar. Jag analyserar inte honom ooch vad han gjort och varför. Det får han ta med sin terapeut och på mötena han börjat på igen.

Det är det som är skönt. Jag tänker att jag gör det jag gör, jag tar hand om mej.

Fortfarande är det ju så att vi älskar varandra. Låter ju galet, men han är också en bra man, inte bara en sexmissbrukare.

Just nu står jag kvar. Bredvid honom. Hur det är imorgon, det vet jag inte.

Read Full Post »

Jag är jag!

Det rullas upp. Den lilla sårskorpan jag pillade på visade sej vara en stor varböld… Det kanske alla redan fattat?

Jag har ägnat tid de senaste dagarna åt osunt medberoende-kontrollerande. Som den värsta data-hackern jag blivit så visade sej e-postadressen vara hans. Han tog bort allt allt i den. Men den var skapad redan i november. Jag hittade dessutom hans konto på Victoria Milan, en jävla otrohets-sajt…

(Å vad fan är det? Jag blir så arg när jag hör att de tom gör reklam på radio. Jag VET så klart att man inte blir otrogen för att den sidan finns. Men jag tycker att det är ganska vidrigt att de gör reklam och uppmuntrar otrohet. ”Blås liv i din trista relation”, ”få lite glöd i ditt sexliv”. Helt plötsligt är otrohet någon helt normalt, tom ett hjälpmedel för en ”trist relation”. Vad är det frågan om???)

Hans konto där hade massor massor av meddelanden. Mest såna som han skickat. Bla till någon i Karlstad. Där han var på kurs för några veckor sedan. Jag frågade honom igårkväll. Om han haft sex med henne. Han säger att han inte haft det. De sågs bara på ett fik, säger han. Vet ínte vad jag tror på. Ett tag igårkväll funderade jag på att betala hans konto där, för att kunna läsa alla hans meddelande. För att kunna läsa dem måste man betala nämligen. Han har betalat 600 spänn… Jag betalade inte.

Jag har ju turen att ha en mycket god vän. Vi pratade igår. Jag berättade allt för henne. Hon har varit inblandad från början. Hon och jag hade ett så skönt samtal igår. Jag kunde reda ut en massa saker i huvudet, med hjälp av henne.

Vad är otrohet? Vad är sjukt beteende?

Om jag ska leva med honom så vet jag att det är en lång väg mot nån slags tillfrisknande för hans del. För min del också. Kan jag leva så, med hans sjuka beteende?

Det tar så mycket energi att särskilja det han gör, hans sjuka sida, från hans friska, goda jag. Inse ända in i hjärtat att det han gör konstigt nog inte är riktat mot mej.

Hans sätt att lösa ångest är med k*ken. Att kn*lla. Så skapar det ny ångest i honom. Ja, det fattar jag. Orkar jag leva med det? Då menar jag inte att acceptera att han gör så. Att säga att det är ok. Utan att se det som en del av vägen mot att han blir ”frisk”. Jag är också övertygad om att man blir nån slags tillnyktrad sexmissbrukare, man blir inte botad.

Han har ju lev på detta sätt i över 40 år. Använt de här sätten att lösa problem, slippa ångest, slippa en massa saker. Jag fattar att det inte går att trolla bort det i en handvändning.

Jag antar att det verkar lika jävla sjukt att fortsätta att välja att leva i detta skit. Men just nu väljer jag det. Jag väljer att stanna kvar. Jag väljer också att fortsätta att vara jag!  Jag älskar. Jag ser hans goda sidor som han fortfarande har.

Jag är fortfarande mamma till mina tre underbara barn. Jag är fortfarande en duktig yrkeskvinna som är duktig på mitt jobb. Jag har mitt hem, som är bara mitt. Jag har mina vänner som tycker om mej för den jag är. Jag har min familj som är den cirkel jag är trygg i. De finns alltid.

Det är jag. Just nu.

Read Full Post »