Ja, idag är det första dagen jag är ensam. Igår flyttade han. Han var här på em-kvällen. Vi fikade och satt på altanen och pratade. Såå märklig blandning av helt ordinärt småprat om jobb och barn, blandat med nästan jobbigt ärligt prat om missbruk. Hans missbruk och mitt missbruk av honom. Det var ljuvligt och vidrigt och märkligt. Och sorgligt.
Sedan åkte han.
Jag var ensam hemma, dottern var hos en kompis.
Städade lite (huset kommer att vara kliniskt rent innan jag är klar med all skit inom mej). Kollade på TV. Tog en väldigt snabb och tråkig promenad med vovven. Kvällspromenaden med våran hund har alltid varit lite helig för oss. Så det var jobbigt att gå ensam och tänka att det är så här det kommer att bli. Varje kväll.
Jag hade en lång arbetsdag igår, så jag var duktigt trött på kvällen. Det var skönt det. Jag somnade till slut. Trodde aldrig at jag skulle sova en enda minut första natten ensam. Att sova ihop har alltid varit en sak vi båda älskat. Nära ihop hela natten. Nu får jag gott om plats iallafall…
Idag ska jag sysslesätta mej. Hämta barn hit och dit. Fd sambons dotter kommer hit också. Vi har stor familjekräftskiva ikväll. Hon har längtat efter den hela sommaren, så självklart är hon välkommen. Egentligen skulle jag vilja vara hemma ikväll. Har inte dem minsta gnutta lust att gå på kalas. Men jag har lovat barnen. Och de andra. Jag har bestämt mej för att iallafall åka dit. Fake it ‘till you make it. Jag kan kan väl leka att jag har roligt så får jag väl det till slut?
Känner mej fortfarande lika vilsen i tillvaron. Fattar inte vad det är för vits med något alls. Men jag fortsätter väl. Jobba, sköta hus och hem. Vara mamma. Vara syster och dotter.
Och att vara du och att vara vän!
Jaa du underbara människa, jag ska försöka fortsätta vara jag och en bra vän. Även om jag är en ganska trist vän nu… Tur att du finns!