Blogg-glad!

Vill bara skriva ett litet inlägg och tala om att den här bloggen gör mej gott. Från början skrev jag mest bara för att få ihop orden och tankarna. En ventil. Det hjälpte mej mycket. Att tänka igenom allt och skriva ner det. Det är också ett sätt att få lite distans på allt detta.

Jag har haft ganska många läsare från början. Jag vet inte hur ni hittar hit. Det är bara en bråkdel av läsarna som skriver kommentarer. Nu, när jag har bloggat ett bra tag så har jag några stycken som skriver kommentarer regelbundet till mina inlägg.

Men detta inlägg vill jag tacka er. Ni skriver så klokt, uppmuntrande, ibland ifrågasättande. Ställer frågor och delar med er av er kunskap och era erfarenheter. Jag har fått så mycket ut av det ni skriver!

När jag har skrivit ett inlägg längtar jag efter era kommentarer och era tankar. Det får mej att ställa nya frågor till mej själv. Jag känner mej inte alls så ensam i detta. Jag lär mej nya saker. Jag får dela lite av era erfarenheter. Jag skulle nästan vilja göra inlägg av kommentarerna, för det är väldigt kloka och intressanta diskussioner!

Jag vill bara att ni ska veta att det ni skriver betyder mycket.

Tack igen!

Read Full Post »

Lugn och ro

Lugn och ro vill jag ha. De senaste dagarna har jag haft den där välkända orosbollen i magen. Imorse drömde jag väldigt tydligt att min sambo sexmissbrukat igen. Jag minns inte så tydligt, men han sa ja när jag frågade honom. I drömmen alltså.

Som vanligt kan jag inte peka på något påtagligt han sagt eller gjort. Det är väl små små saker som jag registrerar mer eller mindre omedvetet.

Jag har denna gång en pågående diskussion med mej själv: ”Gör inget, säg inget… Det är hans problem. Leta inte! Skit i det nu. Det han gör får han själv ta ansvar för.”

Så jag fortsätter med mitt. Mitt liv och mina egna göromål. Jag tänker inte snoka reda på bevis. Håller han på kommer det fram tids nog… Då får han sjäv stå där.

Det känns lite vingligt…

Read Full Post »

Kan man vara lycklig? Också?

Det är inte konstig att man blir förvirrad och konstig, när man lever med en sexmissbrukare. Som jag har skrivit tidigare så är ju min sambo en man med flera sidor. Han är ju inte bara en sexmissbrukare.

Jag blev förälskad i en man som är händig, generös, har mycket humor och är klok. Känns konstigt att skriva det just här. Oftast avbildas han ju här som satans avkomma… Haha. De sista dagarna har vi haft det väldigt bra, han och jag. Känslan mellan oss har varit fin, lugn, trygg. Andra saker i tillvaron rullar på bra, de med. Jobb, barnen, huset.

Det känns så bra. Jag njuter.

Så slår det mej: Javisstja, det-där. Missbruket. Hans brinnande behov av andra, av sex med andra…

Å ena sidan tänker jag att jag faktikst måste njuta nu, av det vi har. Nu. Han är här med mej. Jag kan inte styra över hans göranden. Vill han döda det vi har så spelar inget jag gör roll.

Å andra sidan tänker jag att jag måste passa mej. Gona inte in dej för mycket i det fina vi har. Det kan vara borta imorgon. Att hålla distans.

Jag antar att någon slags medelväg är det bästa. Att njuta och vara medveten om hans missbruk.

Det är svårt…

Read Full Post »

Ett år…

Nu är det nästan exakt ett år sedan min sambos sexmissbruk uppdagades. Eller rättare sagt ett år sedan jag konfronterade honom. Det var ju ganska långt innan som jag förstod att något var fel. Jag har försökt att minnas hur det började.  Men det är svårt att säga precis när min känsla att något var fel kom.  Men det är som sagt ett år sedan jag hittade en del av hans aktiviteter på nätet… Hans profil och alla mail. Minns, som jag skrev om i början, att han var inloggad på sexsajten just den dagen. Han var borta och jobbade. Vi pratade i telefonen, som vanligt.

Det har kostat på, detta år. Jag var sjuk för några veckor sedan. Dubbelsidig lunginflammation. Var så gott som däckad i två veckor. Jag känner att jag inte är riktigt bra ännu. Jag tror att kroppen protesterar på sitt eget vis, när kraften tar slut. Jag är vanligtvis en mycket frisk person, sällan sjuk och hemma från jobbet. Nu är jag bara in i döden trött, förutom ont i halsen, hosta och lite feber. Jag ska börja jobba på måndag, då min semester är slut. Det känns väldigt motigt. Jag brukar längta till jobbet efter semestern. Det gör jag inte nu. Oroar mej mer över hur jag ska orka.

Enligt alla råd och kunskaper jag har läst och fått berättat för mej så ska jag nu ”tänka på mej själv” och ”ta hand om mej själv”. ”Göra saker för min egen skull”. Ok. Hmm, vad är det då? Rent konkret?? Ursäkta korkade tankar. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jo, kanske lite. Ta mej tid att sova ordentligt. Äta ordentligt. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Jag ska börja träna igen. Det har jag inte gjort på hela somaren. I våras när jag tränade några dagar i veckan mådde jag bra. Jag sov väldigt gott. Var piggare.

Fö har jag tänkte mycket på gränser. Inte heller de vet jag riktigt var jag har. Den här sista veckan har jag iallafall uttalat min oro och mina funderingar inför min sambo. Häromdagen, när vi diskuterade sa jag till slut: ”Fattar du inte att din trovärdighet när det gäller vad du gör/var du varit (han hade varit i Stockholm över dagen) är noll! Sist du tittade mej i ögonen och sa att du inget gjort, hade du fan bokat tid hos en hora…”

Åh, det var skönt att säga det rakt ut. Jag har nog sagt detsamma tidigare till honom, men inte med så rättframma ord. 

Kanske det är en gräns? Att jag faktiskt lämnar över till honom att bli frisk?  Han får ta tag i det han behöver göra.

Jag fortsätter att leta mina gränser och att försöka komma på hur jag ska ta hand om mej själv.

Read Full Post »