Jag inte skrivit på länge här. Det har flera orsaker. Dels har det varit många saker i livet i övrigt som tagit tid. Mitt liv består ju inte bara av att vara medberoende…
Sedan har jag haft lite kluvna känslor inför att skriva här. Känns lite som att pilla upp en sårskorpa. Kanske bättre att låte den vara?
Livet är sej likt. Vi lever fortfarande ihop, min sambo och jag, Det har inte hänt något uppseendeväckande. Livet trallar på. Jag har så gott som avslutat mina samtal med min coach. Det känns rätt. Så vet jag att jag kan återuppta det omgående om jag känner att jag behöver det. Min sambo går fortfarande i samtal hos sin terapeut. Det har dock varit en paus nu ett tag och det beror på pengar. Men nu kan han återuppta sin terapi. Vi har pratat om det, men han har inte bokat någon tid än.
Känner ganska tydligt att han vill att livet ska vara ”som vanligt”. Vi är som vilket par som helst. Gräva ner sexmissbruket och dess följder och glömma/gömma det.
Det vill inte jag. Nu väntar jag ut honom lite. Att han är angelägen om att fortsätta sin terapi är viktigt för mej. Men han ska inte fortsätta för att jag vill det… Han beöver det, undrar om han innerst inne inte tycker att det är nödvändigt?
Mitt medberoende försöker jag hålla i schack. Det går oftast bra, men inte alltid. Att släppa det ger mej ett lugn. En styrka. Jag känner mej inte lika utlämnad till honom och hans kärlek, som jag gjorde tidigare.
Ibland kan jag tycka mej se saker, tecken, på att han kanske håller saker hemliga för mej. Gör han det så är det hans problem faktiskt. Det kommer att komma fram. Kommer det fram så vet jag precis vad jag ska göra. Jag har en plan. Den MÅSTE jag hålla mej till. Oftast så känner jag att jag orkar hålla mej till planen. I lite svaga stunder så känner jag en osäkerhet. En osäkerhet som gör mej utmattad.
Planen? Ja, visar det sej att han fortsatt sitt missbruk så får han flytta ut per omgående. Sedan så tänker jag inte prata med honom på två veckor, ingen kontakt alls. På två veckor tror jag mej kunna stärka mej så pass att jag inte faller handlöst ner i hans liv igen. Så har jag tänkt. Så blir det.
MEN det har inte hänt ett dugg. Han är ganska öppen med sin mobil tex. Nu ligger den framme. Jag har kunnat låna den. Men det är inte 100%.
Inte 100% tillit. Undrar om det någonsin blir det?
En blogg om medberoende 