Regnbåge i regnet…

… blev det idag, till sist.

Jag kände mej rätt mör efter igår, med alla jobbiga tankar och göranden. Ringde min vän först, hon som egentligen är den enda som vet om min situation. Det var så skönt att prata med henne. Hon är klok och hon älskar mej av hela sitt hjärta. Alltid på min sida. Vi pratade allvarligt och skrattade däremellan. Sedan ringde jag min samtalsterapeut. Jag pratar med henne regelbundet , ungeför varannan vecka. Under hela tiden vi har haft kontakt, hon och jag, har hon sagt att jag alltid kan ringa henne, om jag behöver, om det är jobbigt. Jag har aldrig gjort det, vill ju inte besvära, typ… Men idag gjorde jag det! Det är jag så glad för. Vi hade också ett långt samtal. Hon kommer med kloka råd, stöttning och en enorm kunskap.

Det hon sa idag som verkligen fastnade var: ”Du har inget, inget, ansvar för hans tillfrisknande”. Det är verkligen en tanke som ger lättnad. Det spelar ingen roll vad jag gör, han själv måste ta tag  i det. Som Jeanette skrev i en kommentar: ”Jag har försökt älska honom frisk, men det gick ju inte”. Jag börjar fatta hur överjävlig detta beroende är. Det går före allt, familj, barn, fru/sambo – allt. Precis som andra beroenden.

Hon sa också att det inte var ett dugg konstigt att jag trillade dit på kontroll-beteende, eftersom min sambo varit borta hela veckan. Inge konstigt alls, för nu har jag ju verkligen ingen koll alls. Det var skönt att höra.

Jag har tänkt mycket på gränser. Jag vet ju fan inte var mina gränser går. Visst, några absoluta gränser har jag. Om han skulle ge sej på barnen tex, skulle jag utan tvekan kasta ut honom på en sekund. men att han knullar andra (kvinnor och/eller män) verkar tydligen inte vara en gräns. Uppenbarligen inte…

Men jag känner att jag är på väg. På väg att hitta mina gränser kanske? Jag är iallafall på väg. Så får vi se vad som händer. Jag tror jag en dag kommer att säga STOPP. Som vi har det nu, att jag lever i nån slags oro/ovisshet klarar jag inte i längden. Dessutom är jag värd mer än så. Jag förtjänar inte att leva med oro och ångest, rädsla.

Jag vill leva mitt liv i lugn och ro. Ett liv som ger mej, inte tar från mej.

Tack för era kommentarer. De pumpar upp mej på ett ypperligt sätt!!!

Read Full Post »

Jobbig dag idag…

Usch, idag har det varit en jobbig dag. Min sambo är fortfarande borta och jobbar. På eftermiddagen har jag varit ensam hemma. Inte bra.

Jag känner att jag trillat rakt ner i mitt gamla kontroll-beteende. Jag har ägnat timmar åt att leta och snoka idag. Det gör ont.

Fattar inte vad jag håller på med.

Varken med snokandet eller med förhållandet.

Hur sjuk är han? Han ljuger om allt.

Ljuger om hur mycket och hur ofta han haft sex.

Han ljuger om sitt tidigare liv.

Han ljuger om sitt alkoholdrickande.

Han ljuger om pengar.

Fan fan fan fan.

Read Full Post »

Tankeexpressen…

Min sambo är borta några dagar nu och jobbar. Han är många mil hemifrån. Åkte igår och kommer hem på fredag.

Det är alltid jobbigt för min hjärna när han är borta. Han har inte sin dator med sej. Han är dessutom ute i obyggden i skogen. Men han har sin mobil så klart. Imorse drömde jag om att jag hittade bilder och nya kontakter i datorn. Bilder på en naken man. Jag insåg, i drömmen, att han haft sexkontakter hela tiden. Vaknade med frustrations-ont-i-magen. 

Häromkvällen när vi var ute på kvällspromenaden med hunden pratade vi om vad det är som triggar honom. Jag frågade och han svarade lite kortfattat, som vanligt. Plötsligt så slog det mej: Ha, det spelar ingen som helst roll hur mycket du än frågar – det gör ingen skillnad alls! Det kändes både lite jobbigt OCH skönt. Jobbigt för att jag inte kan ”laga”/förstå/fixa. Jag insåg så tydligt hur hans problem inte påverkas av det jag gör. Inte av hur mycket jag vet. Jag kan bara stå bredvid och hoppas att han fixar det.

Men det var också en lättnad. Visst, jag har ju vetat om detta länge, att jag inte kan påverka hans missbruk, men det var en sån där djup insikt som slog mej. Jag fattade verkligen!

Han ljög dessutom under det samtalet. Han sa att hans sexliv och relationer var normala under just den tidsperioden vi pratade om, ca 8 år sedan. Jag vet att han sexmissbrukade då. Han var medlem på bla ”knullkontakt”, det har jag sett i hans mail för länge sedan. De mail han skrev och fick då var inte mail från en som har ett normal sexliv… Jag vet på andra sätt också att så inte var fallet.

Men jag fick också någon slags insikt om att han just nu inte kan dela det med mej. Dels vet jag att han vill minimera skadorna sas. Tona ner det han gjort. Sedan vill hans kanske inte släppa in mej i den världen?

Senare på kvällen när vi skulle sova pratade vi som vanligt. Jag brukar, enl Mia Törnblom, försöka att varje dag skriva ner tre saker jag är tacksam för, tre saker jag behöver hjälp med och tre saker jag vill förändra. Jag bad min sambo göra detsamma. Han sa tre saker han är tacksam för . När han sa tre saker han behöver hjälp med sa han: ”Hjälp med att sluta vilja ha sex med andra”.

Han har aldrig sagt de orden. Han pratar om sitt sexmissbruk. Det enda han sagt är att han söker kontakt på nätet, för bekräftelse. Nu sa han som det är. Jag har misstänkt att det är så. Att det inte alls bara rör sej om nätkontakt. Att han vill ha sex med andra.

Jag tror inte han fattade vad han sa. Det tjongade rakt in i hjärtat på mej. Jag vet att det inte borde göra det. Men det gjorde det. Ont som fan.

När vi hade sex dagen efter kunde jag inte låta bli att undra om han tänkte på nån annan under tiden? Han var inte alls frånvarande eller konstig på något sätt. Tvärtom, närvarande och kärleksfull. Men jag underade i alla fall.

Read Full Post »

En dag i taget.

Det måste vara så, känner jag. Jag kan inte/orkar inte planera mer, tror jag. Jag har väl aldrig varit en person som har väldiga långtidsplaner. Det har jag lärt mej genom andra saker jag drabbats av i livet. Man vet aldrig. Tjoff – så är saker och ting annorlunda.

Jag har nog alltid haft en grundtillit att jag klarar mej. För det har jag gjort, klarat mej. På något vis kommer man igenom all skit som händer.

När jag upptäckte att min sambo är sexmissbrukare så tog det ett tag , ett bra tag, innan jag visste att jag skulle klara mej. Jag tappade verkligen fotfästet där. Misste min tro på det mesta i tillvaron. Det var så otroligt och vansinnigt att han, han, skulle bedra mej. Lura mej, ljuga och manipulera mej. Jag som ställt upp för honom på alla sätt. På ett sätt jag aldrig gjort för en man tidigare. Han ljög hela tiden. Han såg mej i ögonen och blåljög, gång på gång.

Det har jag fortfarande svårt att smälta. Att han kan se mej i ögonen och ljuga så.

Jag frågade honom igår om han registrerat sej på e-kontakt. Jag såg nämligen i hans dator igår att den sidan besökts. (kontroll, jag vet). Då blev han arg och sa att han hade lust att slänga sn dator i väggen, för den orsakade så mycket problem.

Jag undrar hur han tror att jag tänker. Varför ska jag tro honom nu?? Sist jag frågade och han nekade lika bestämt så visade det sej att han bokat tid hos en escort-tjej… Vad är skillnaden nu?

Jag slits mellan att riva upp himmel och jord, skrika och tvinga honom att visa sin mobil och visa allt han ev hållit på med. Eller – skita i det. Låta det vara. Till slut kommer hans skit fram ändå. Och så har han slagit bort ännu en bit av vår relation. En bit till. En bit som inte går att laga, den heller.

Nåväl, just nu tar jag en dag i taget. Idag är idag. Imorgon är en annan dag. Det som kommer då det löser jag då.

Read Full Post »

Mera krut!

Jag behöver mera krut.

Mera krut i mej. Så jag blir stark och älskar mej själv. Så att jag står upp för mej själv. Litar på mej själv och det jag känner. Så jag väljer det som är rätt för mej själv. Väljer det som är bra för mej själv.

Mera krut = mera action. Min sambo har börjat gå på SLAA-möten. Han har läst Åsa Hellbergs bok ”Casanovas kvinna”. Nästa bok på hans lista är Torbjörn Fjellströms ”Kärlekens dysberoende”. Men jag behöver mer. Jag har sagt att jag vill att vi bokar in ett besök på Dysberoendecentrum i Stockholm. Ett besök för oss som par. För jag behöver mer av honom. Jag behöver påtagliga saker. Att han verkligen GÖR allt allt för att bli frisk. Att han är beredd att fronta mej så att säga, tillsammans med en professionell terapeut. Han går fortfarande hos sin egen terapeut. Men jag behöver mer.

Jag känner att det pyr i krutet i mej. Jag vet att han ljugit så mycket för mej. Så klart livsnödvändiga (för honom) lögner för att rädda sej själv. Men även onödiga lögner. När det nu är ute, hans missbruk, varför inte släppa ut allt?

Jag vill fråga honom om detta. Jag vill berätta hur det känns. Vill att han vet vad jag vet. Jag känner att jag måste få släppa ut det. För min egen skull. Hans missbruk och dess orsaker förändras nog inte av det. Men ska vi fortsätta tillsammans, så behöver jag det.

Efter denna sista gången, för några veckor sedan har jag halkat tillbaka i mitt kontroll-beteende. Jag blir stressad av hans jävla mobil. Av att han sitter vid datorn. Var han är, vad han gör. Det är visserligen inte så illa som det har varit, men det är inte bra.

Han är borta och jobbar ett dygn nu. Jag är ensam hemma. Blir stressad av det och tankarna flyger som galna kråkor i huvudet.

Men jag står inte stilla. Jag rör mej. Det måste gå framåt. Måste.

Read Full Post »

Skadad för alltid?

Mycket tankar den sista tiden. Jag tänker mycket på hur mycket min relation med min sambo är värd. Är den verkligen värd allt jobb, all ångest och alla jobbiga tankar jag har? Är han värd det?

Just nu går han hos en terapeut och har samtal. Förra veckan var han på ett SLAA-möte. Terapeuten har semester så det blir inga samtal mer under sommaren. De ska återuppta det när han kommer tillbaka. Min sambo ska fortsätta gå på SLAA-mötena en gång i veckan.

Hur mycket tänker han på mej? På vilken skada han gjort mej? Jag frågade honom. Så klart jag tänker på det, sa han. Det gör mej så ont, sa han. Men, frågade jag, hur mycket har du tagit reda på om sexmissbruk? Vaddå? Jag går ju i terapi… Hur mycket har du tagit reda på om medberoende då? Njae, eh, inget.

Jag har bett honom läsa ”Casanovas kvinna” av Åsa Hellberg. Men han har fortfarande inte börjat i den. Jag har skickat efter ”Kärlekens dysberoende” av Torbjörn Fjellström. Vi får väl se hur intresserad han är av den.

Jag vet att det ligger i sjukdomen, att det är ett skydd, ett vanligt sätt att handskas med jobbiga saker, när man är sexmissbrukare. Att blunda, stänga in och låtsas som inget.
Men jag vet inte om han fattar att det snart börjar brinna här.

Jag har sagt till honom att jag INTE tänker leva mitt liv på detta sätt. Att han är frisk och normal under, tja säg 6 månader. För att sedan åka dit och missbruka igen. Oj, förlåt. Detvarintemeningen… Sedan leka normal igen.

Det vill jag inte. Det vägrar jag.

Min egen sjuka sida säger: Han är underbar. Du kommer inte att hitta någon som han. Du kan inte överge honom när han är sjuk. Han är sjuk ju. Hans missbruk är inte hans riktiga jag. Älskar han dej tillräckligt så kommer han att bli frisk.

Jag känner att jag är lite små-morrig på insidan. Jag håller på att bli arg, tror jag.

Jag citerar Grynet: ”Ta ingen skit”. Jag ska försöka ta det till mej nu.

Read Full Post »