Idag har det varit en mycket bättre dag. Hade en skön och produktiv förmiddag hemma. Åkte till jobbet. Där var det full fart, precis som jag tycker om. Innan jag stämplade in stannade jag till hos min chef och pratade lite. Hon sa att hon hört att jag håller på att separera. Hon beklagade. Sa sedan att vi alla har rätt att vara lite nere, när vi hade det jobbigt. ”Tänk på att du är bland vänner här på jobbet”. Det kändes skönt att höra, även om jag visste det. För så är det. Jag vet att jag är omtyckt på mitt jobb.
På väg hem i flygande fläng kände jag mej lite glad. Blev lite förvånad själv, haha. Det höll i sej. Lagade mat, diskade och gjorde fint i köket. Dottern och jag åkte sedan iväg och bytte bil med mina föräldrar. Äldsta dottern ska flytta imorgon. Igen. Men det är en sak som gör mej så glad. Hon har fixat jobb i Stockholm. Idag började på ett nytt jobb dit hon i princip blivit head hunted. De ringde och erbjöd henne jobb. Hon är bara 19, snart 20 år. Jag är en stolt mamma, som släpper ut en så fin människa i världen.
Jag känner mej fortfarande rätt glad och nöjd. Dottern har just gått och lagt sej. Själv tänkte jag titta lite på TV och sticka lite på min kofta. Tills jag blir ordentligt trött. Det känns fortfarande outhärdligt att gå och lägga sej. Ensam. Utan hansomluktarsågottochärsåmjukochvarm…
Imorgon ska jag få hans brev. Brevet han skrivit som är någon slags sanningsbrev. Där han skrivit ner sina handlingar och sina tankar. Jag tänker inte tänka så mycket på det. Just ikväll. Dessutom känner jag mej själv. Jag står stadigt. Just nu så står ju heller inget på spel. Vi har ju ingen kärleksrelation att förlora. Jag vet vad jag gjort, hur jag har tänkt. Vad han gjort eller inte gjort är ju inte mitt ansvar. Jag vet att jag älskade mycket. Min kärlek är stor och varm. Att han inte kunde förvalta den är hans förlust.
Det har nog också sjunkit in hur lyckligt lottad jag är, som har så många som står runt omkring mej. Som finns och som stöttar mej.
Imorgon kanske jag är nere i hålet och gråter lite igen, vem vet? Men just nu är det ganska ok att vara jag.
Jag vet hur du har det. Och det är verkligen helt otroligt vad vi människor ändå kan läka och att ha Goa människor omkring sig är en styrka. Härligt med din dotter! Kram