Lite oro eller noja?

Nu har jag inte skrivit på länge. Livet har rullat på här hemma. På ett ganska lugnt sätt, tycker jag. Men det behövs inte mycket för att oron ska blossa upp. Sambon åkte iväg för att jobba för några dagar sedan. Vissa arbetpass jobbar han i Stockholm, ca 10 mil härifrån. Han tog bilen dit. En liten stund efter att han åkt iväg kommer det ett sms från honom: ”Ring om du kan/vill/vågar” och så en glad smiley.

Jag ringde genast upp. Frågade vad han menade med att skriva så? Vaddå vågar?? Han skrattar bort det. Säger att han bara skrev så. Jag sa att det verkade vara ett sms man skriver till någon man inte känner riktigt.  ”Skickade du fel?” frågade jag. Varför skriver man ”vågar” till sin sambo? Varför skulle inte jag våga ringa?

Jag tog upp det igen, härom dagen. Men då var det irritation. Han tyckte jag var jobbig. Jag halkar ner och känner mej tjatig och att jag ältar.

Jag försöker släppa detta. Men det gnager litegrann i mej fortfarande.

Om jag var han (!) skulle jag kanske visa min mobil, så att den andre kunde se hur det var… Eller?

Nu känner jag mej lite lost.

Vad är rimligt?

Fan vad lätt dessa tankar triggas igång.

Read Full Post »

Otrohet från andra sidan

En god vän till mej ringde i fredags. Hon grät och grät. Han har haft en relation med en gift man. Den har pågått en längre tid. Jag har deklarerat min ståndpunkt för henne hela tiden. Att jag INTE tycker att det är ok. Älskar de varandra så – fine. Men då måste han lämna sin fru innan de kan gå vidare. Hon har hela tiden haft otaliga förklaringar och ursäkter varför han inte kan lämna sin fru. När allt uppdagades med min sambo så blev det ännu svårare för mej att prata med henne. Jag kände så mycket för hans fru. Hur galen hon än är så förtjänar hon inte att bli lurad, bedragen och serveras lögner till om och om igen.

I fredags krashade allt. Hela historien uppdagades. Allt avslöjades. Mannen min vän hade ihop det med ”försvann”. Han vill inte prata med henne. Hon är helt uppriven och tycker att livet är slut. Jag tycker så klart synd om henne. Jag tycker ju om henne. Hon är ingen dålig människa. Jag förstår inte varför hon tycker att hon inte förtjänar bättre än en relation med en självupptagen, liten man, som dessutom är gift?

Vi pratade mycket, min vän och jag. Det gjorde lite ont att prata om det. Jag har ju själv varit den bedragna kvinnan. Nu har inte min sambo haft några längre relationer, så vitt jag vet. Vet inte om det gör någon skillnad? Smärtan är kanske samma?

Men jag hade stor nytta av de frågor jag ställt mej själv. De ställde jag till min vän: Vad är DU värd? Vad vill du? Vad är ok för dej? Var går din gräns?

På samma sätt som jag gradvis flyttade mina gränser har hon flyttat sina. Långsamt långsamt, så man själv nästan inte märker det. Jag hoppas hon hittar tillbaka igen. Förstår att hon är värd något bättre. Sedan skänker jag tankar åt den bedragna frun. Hoppas verkligen hon är stark. Mannen? Tja, jag vet verkligen inte vad jag ska tycka om honom…

Själv känner jag att jag lagar mej själv litegrann varje dag. En lapp här och en lapp där. Lapparna jag lagat med kanske syns, men de får väl vara en del av mej, en del av den jag är.

Jag säger som Grynet: Ta igen skit!

Read Full Post »