Göra annorlunda

”Om du vill att det ska vara annorlunda, måste du GÖRA annorlunda”, säger min kloka vän!

Så klart. Jag försöker verkligen tänka på det. Nu har jag gjort annorlunda. Har någon slags relation med en man sedan ett tag tillbaka. Han har förstås drag av den typ av man jag alltid faller för: manlig, lite svår, lite hård på ytan. Lite svårflörtad. Jag gör så som jag alltid gjort: lockar, smeker, finns. MEN nu har jag gjort något annorlunda.
Min vän frågade mej vad jag önskade av en man jag har en relation med. Vadå önskar, sa jag? Ja, en önskelista, ett facit. Skriv ner vad det är du behöver av honom. Ehh, what? Jag kunde fan inte komma på något annat än:

Knulla inte med andra…

Vet inte om jag ska skratta eller gråta… Är det mitt enda krav, på en man???
Efter mycket tänkande fick jag ur mej följande:

”Min lista/facit:

– Du ska inte ha sex med andra, varken irl eller på nätet/via sms och mail! Sex har vi tillsammans!

– Ha inte hemligheter för mej. Hemligheter som påverkar mej och mitt liv. Ett eget inre liv i sej själv har alla rätt till dock.

– Var ärlig. Ärlighet är viktigt för mej. Skydda inte mej genom att ljuga. Jag behöver sanningen.

– Ta mej inte för given. Gör du det så kanske jag faller ner och blir ”given”. Hjälp mej att uppskatta mej istället.

– Håll dina löften. Om det är något du inte kan hålla, lova då inte det.

– Lev lagligt. Inga kriminella saker, inte ens småsaker!”

Det här är ju en direkt spegel av tiden med min fd. Han gjorde ju allt som står ovan… (Han gör det fortfarande, fast med en ny kvinna, det har jag svårt att skita i, men jag vet ju att jag inte kan göra något åt det. Men det skär lite i mej, att ännu en kvinna blir blåst precis som jag)

Efter att ha tänkt lite till kom det lite mer. En relation ska ju inte bara vara inte-saker.

”Jag vill skratta mycket. Jag vill att du tycker om mina djur. Att du respekterar och accepterar mina barn, som är det viktigaste i mitt liv. Jag vill att du är snäll och omtänksam. Jag är sprängfull av kärlek och omtanke. Var glad för det. Jag vill ha mycket närhet.”

Jag håller på och funderar på vad jag behöver i en relation. Jag måste få tänka mer.

Det jag gjorde annorlunda, som jag skrev i början, var att jag helt enkelt sa till han som jag träffar, exakt vad jag vill, och exakt vad jag INTE köper. Det var skönt att göra det. Jag lämnade över det till honom och det kändes så bra! Nu vet jag inte hur allt kommer att arta sej mellan oss. Men det spelar faktiskt mindre roll. För att jag satte ner min fot, även om det var lite försiktigt, så gjorde jag det!

Read Full Post »

Bitterhet?

Jag har aldrig varit en bitter människa. Har aldrig släpat med mej skit från det förgångna. Jag tänker INTE bli bitter nu heller!

Kan villigt erkänna att det har varit tufft att släppa bitterheten över allt med min förra relation! Fast det som är svårast att släppa är ilskan! Det kanske är en form av bitterhet? Men dag för dag sjunker ilske-nivån!

Tankarna på min fd sambo, sexmissbrukaren, kommer nog aldrig att vara helt neutrala.
Men ilskan och tankarna på hämnd och straff bleknar mer och mer.
Det är liksom inte jag. Jag är en snäll och glad människa. Jag tänker gott om andra människor! Det är förmodligen en av orsakerna till att jag hamnade i situationen från början. Min välvilja slog liksom över… Fast jag fattar fortfarande inte allt. Varför jag tänkte att jag förtjänade att leva så, i ett jävla helvete..?

Jag har blivit mycket starkare nu. Jag har nytt jobb sedan i höstas. Jag förvånar mej fortfarande i vissa situationer över att jag stadigt kan hävda mej själv mot alla möjliga höga herrar… Haha.

Den sista tiden har jag känt att jag kommit över någon slags bergstopp… Jag är glad över mej själv. Jag är mycket nöjd över vissa saker jag gör. Jag njuter.

Näe, jag tänker fortsätta tänka gott om andra. Jag fortsätter förvänta mej bra saker av livet. Glädje, lycka, trygghet.

Jag vet så väl att det är allt som han inte har. Han fortsätter att bränna broar. Han missbrukar allt och alla. Det kommer att rasa omkring honom. All falskhet och alla lögner kommer att komma ikapp honom, hur fort han än springer… Springer fortare, missbrukar mer, springer ännu fortare. (Oj, nu blev det visst lite bitterhet iaf…)

Jag fortsätter vara mej själv.

Read Full Post »

Sexmissbrukare och psykopat? Fortsättning.

Det kommer att ta tid att få ur mej allt detta… Nu vill jag skriva om hela situationen. Vissa saker har jag redan skrivit om, andra är ej nämnda. När jag levde med honom, var det viktigt att skriva om kärleken, här på bloggen. Jag var ju tvungen att tro på den. Hade inte överlevt annars. Nu är det annorlunda, nu är det mer som måste ut. Fler saker som ska ner i rätt fack.

Haschrökningen. Alldeles i början av vår relation så var han ute och krattade löv i trädgården. Bakom ett av uthusen. Jag gick ut för att prata med honom. Då såg jag att han rökte pipa. Han som inte ens rökte över huvud taget… Jag skrattade lite och frågade vad han gjorde? Oj, jo han hade just hittat pipan i uthuset. Han testade bara. Inget att bry sej om. Nähä. Ok. Jag minns inte riktigt hur jag sedan långsamt insåg att han rökte hasch regelbundet. Jag hittade cigaretter som var ”uppsprättade”, bortpillade filter från cigaretter. Började också lägga märke till hans ögon. Och hans beteende. Att han betedde sej väldigt underligt några gånger. Flamsig, okoncentrerad, märkligt fnissig. Gigantiska pupiller. Väldigt rödsprängda ögon (trött, allergi). Han hade alltid alltid godis någonstans. Upprivna och konstigt vikta ciggarettpaket. När jag konfronterade honom, och då var jag arg, erkände han. Han var ledsen och lovade att aldrig aldrig mer röka hasch! Han hämtade sin pipa och bröt den i bitar. Jag var arg och rädd, min dotter bodde hemma hos oss, skulle hon och hennes kompisar utsättas för hasch, för en påtänd man hemma hos oss??? Jag trodde honom verkligen. Men, surprise (!!!), han slutade aldrig röka på…. Vid något tillfälle, där han faktiskt var ärlig, berättade han att han rökt hasch sedan tonåren. Han kan inte sluta helt, sa han.
Sista gången jag träffade honom, trillade en tändare ut hans jackficka… Han som inte röker!

Pengar! Fy fan vad han blåst mej på pengar!!! Vet knappt var jag ska börja… När vi började träffas hade han egen firma. Det gick åt helvete. Han sa att han blivit nekad ett lån på 10 000 på banken, av löjliga orsaker. Jag var vansinnigt kär. Han behövde bara 10 000, så skulle pengarna rulla in. Vid den tiden råkade jag ha lite pengar sparade. Jag visset ju inte då att hela hans vuxna liv kantas av konkurser. Jag erbjöd mej att låna ut pengarna. Så klart. Det är jag. Han sa att han kunde skriva över sin motorcykel på mej, som nån slags pant. Jag avböjde det. Fan, att jag inte nappade. De 10 000 gick in i nåt ekonomiskt hål och har inte setts sedan dess…
Hans firma gick dåligt. Han hade en kompanjon som la ut pengar. Det hjälpte inte. Till slut var de skyldiga för hyra och allt möjligt. Kronofogden inblandad. Då ringde han och sa att han inte kunde betala hyran på sin lägenhet. Han skulle bli vräkt… Det var ju mest synd om dottern, förstås, sa han. Då betalade jag naturligtvis hans hyra. Fast jag då inte hade någon reserv med pengar. Det var så synd om honom. Han jobbade och slet mycket. Åkte mellan våra båda städer. Älskade mej. Så fick han meddelande om att elen skulle stängas av, om han inte betalade. Ok. 4500 som jag inte hade betalade jag hans räkning med. På något sätt hankade han sej fram. Tror de flesta räkningar han fick slängdes. Vi hade hållit ihop ca ett halvår nu. Det var ungefär vid den här tiden han råkade skicka mailet med bilder på sin k*k till mej, av misstag… Jag betalade en månadshyra till åt honom. Firman gick dåligt och hans kompanjon började tröttna på honom. Rejält. Då kommer det: ”Ska vi flytta ihop? Jag vill leva med dej resten av livet, jag älskar dej så…” Han tänkte hyra ut sin egen lägenhet. Flytta hem till mej och börja jobba i min stad.
Minns det fortfarande som ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv… Jag var uppe i molnen.
Jag ser ju nu, hur läglig flytten var. Han hade pajjat firman, var osams med sin kompanjon, var helt utan pengar. Inget jobb. Han hade helt enkelt bränt alla broar! Dottern bodde vara annan vecka hos honom. Men det hade han säkert inte råd med,
Så – ny stad. Han försvann från alla register, för han skrev sej förstås inte hos mej! Näe, då kunde han ju bli hittad! Han försvann från sin hemstad. Enkelt. Det lustiga, eller sorgliga, är att han gör exakt samma sak igen nu, med en ny kvinna. Flyttar till ny stad, ny kvinna, börjar om från noll. För här är han ju rätt körd.
Han jobbade fortfarande i sin hemstad. Åkte mellan. Hans bil gick sönder. Han fick låna mina föräldrars bil. Så gick firman i putten. Då ville han att jag skulle stå som ägare till firmabilen. Visst. Så betalde han inte försäkringen, så det blev skulder hos trafiksäkerhetsverket… Nåja. Han hyrde ut sin lägenhet och flyttade hem till mej. Jag var så lycklig när han kom med sin möbler och sitt bohag! Vi skulle leva ihop. Bygga ett hem tillsammans! Vårat hem, våra saker. Jag njöt av att plocka in hans lakan i linneskåpet. Vika hans kalsonger och lägga i hans låda.

Read Full Post »

Sexmissbrukare = psykopat?

Ja, jag vet inte…

Han sa själv en gång, när han varit på ett 12-stegsmöte, att han var psykopat. Han sa lite förundrat att han inte kände något… Ingen ånger, inget dåligt samvete.

Jag tänker att det nog är så. Om det bara var fråga om sexmissbruk, kanske inte. Men han gjorde så många andra sjuka saker. Missbrukade. Allt.

Alkohol. När jag började hitta tomma flaskor i hela huset. I källaren. I bokhyllan, i uthuset, en flaska gömd i en gummistövel…? Jag nådde min gräns (eller ja, nån slags gräns) när jag upptäckte att en flaska vin var fylld med vatten. Eftersom jag då hade tonåringar blev det jättejobbigt! Jag trodde någon av dem hade gjort det, det gjorde ont! Då erkände han att det var han som druckit upp den. Han hade använt vin i maten, smakat lite och kunde sedan inte sluta förrän flaskan var tom (hans ord). Efter det samtalet försvann flaskorna. Jag vet faktiskt inte om han slutade dricka eller bara gömde flaskorna bättre?

Droger. Hittade ju en spruta som stack fram ut hans jeansficka, när vi kramades en gång. Jag minns det så väl. Blev ju chockad och frågade va fan…? Min första tanke var att han var diabetiker och ville hålla det hemligt. Jag vet, knäppt. Han tvekade inte en sekund innan svaret kom: njae, jag har besvär med mina njurar. Jaha, men sprutor?? Till saken hör att jag är sjuksköterska sedan många år. Ganska insatt, med andra ord. Jodå, han hade en lång förklaring om hur han ibland måste ta sprutor. Men just nu mindes han inte vilket läkemedel han tog. Men så var det.
Nu, när jag tänker på det och skriver det så borde jag få Nobelpris i att vara korkad. Eller ja, jag minns att jag bestämde mej för att köpa det…. Fast jag VISSTE. Att det inte var sant!
Sedan hittade jag en plastpåse med en massa sprutor och en ampull med läkemedel för impotens i hans kalsonglåda. Förklaringen till det? Jo, han hade ju haft mycket besvär med impotens, ända tills han träffande mej… Nu behövde han det inte mer. Vilken kärleksförklaring va? Så var det ju naturligtvis inte. Han använde det förstås till sitt knullande med andra. Sprutorna som låg i påsen passade dessutom inte till just det läkemedlet. Så de var för nåt annat han sprutade i sej.
Sedan hittade jag ju två ampuller med morfin. Då var jag rädd. Hans förklaring då? Tja, han hade rensat i sitt källarförråd och hittat dem, han hade fått dem för åratal sedan. Han ville bara testa. På skoj. Neeejdå, han var ju ingen knarkare…. Nä. Jag kan nu erkänna att jag kollade hans armar då och då, för att se stickmärken.

Så sjukt. Under hela denna tid arbetade han och skötte sitt jobb. Jobbade hemma med huset. Älskade mej och våra barn. Var en av alla i min stora familj. Firade högtidsdagar. Stöttade mej på alla sätt. Var fantastisk med mina barn. Kärleksfull. Lagade mat varje kväll. Vi tittade på TV på kvällarna och drack te och han tog sin kvällsmacka. Så otroligt normal och extra bra för mej och mitt liv! Var pappa åt sin dotter och fanns för henne, på sitt sätt.

Jag har mer jag måste få ur mej om hans vidriga inblandning i mitt liv. Det kommer fler inlägg. Nu ska jag laga mat och fundera på vad som fick mej att stå ut, överse och förklara allt han gjorde. Jag tror det är någon slags inre spya som måste ut!

Read Full Post »

Så fan heller!

Näe. Några dagars grubblande fick mej att bestämma mej för att inte alls sluta skriva här! Bara det blir på rätt sätt!

Jag tycker om att skriva här. Jag får ur mej tankar och funderingar. Folk läser här. Någon kanske hittar något här dom stärker eller ger tröst.

Här på bloggen är enda stället i mitt liv, där ”han” får skramla omkring lite. Jag trodde ju att jag var ganska klar med all skit. Men det är jag kanske inte? Jag kanske aldrig blir det?

Det jag tänker själv är att jag måste fortsätta att bara förhålla mej till det. Det hände. Jag var med om det. Jag kom ut på andra sidan. Bra så.

Jag fortsätter att lufta mej och mina tankar här.

Read Full Post »

Nu går jag…

Jag ska inte skriva mer här på bloggen. Jag låter den finnas kvar. Jag tror att den kanske kan vara till nytta. Jag vet att jag själv letade febrilt efter information och vad som helst som hade med medberoende till sexmissbrukare att göra. Det är som jag skrivit många gånger ett väldigt ensamt problem. Det är svårt att prata med andra, av många olika orsaker. Det finns heller ingen bra hjälp att få! Jag har ju sökt mej runt och hittat hjälp på lite varierande ställen. Fd sambon och jag var också på några olika ställen, för hjälp. Men det är dyrt och finns i Stockholm. Han ville ju heller inte helhjärtat bli frisk.

Påskhelgen var ett jävla pisshelevet. Jag har drömt mardrömmar, jag har ältat, jag har varit galet ilsken, jag har varit ledsen. Hans hotfulla mail härom veckan triggade nog igång det. Så läste jag igenom denna blogg. Skrev inlägg. Fick kommentarer. Då snurrade jag djupt nere i det svarta hålet. Suck. Kände mej nästan galen…

Jag skrev i det förra inlägget att jag önskade att han hade avslutat med mej på ett annat sätt, så jag skulle veta att jag hade betytt något iaf. Så korkat. Det skulle betyda att jag överlämnade mitt eget välmående till honom! Jag tänker bestämma över mej själv! Jag är inte beroende av honom på något sätt. Han är en mycket sjuk man. Varför i hela helvete skulle han börja göra gott nu???

Det var en fullspäckad dag på jobbet idag. Jag mår så bra av mitt jobb. Jag älskar det. Jag gör bra saker där, och jag får tusenfalt tillbaka! När jag var på väg hem kände jag den där frätande oron i mej. Bestämde mej (det är lite nytt i mej, att be om hjälp) för att ringa min bästa och mycket kloka vän. Vi hade ett långt samtal. Fantastiskt välgörande. Hon får mej på rätt köl!

Insikt: inget i mej kan han göra något åt! Det är bara jag själv som kan bestämma. Det är bara jag själv som kan välja!

Nu säger jag STOPP till alla tankar på honom och vad han gjort. Jag säger också STOPP till ångesten!
STOPP till oron över vad han nu håller på med. Med sitt charmiga sätt och trygga lugn, håller han på att dra in en ny kvinna i sitt liv. Jag har tänkt så mycket på henne och hur jävligt det är att han gör samma sak en gång till. Får någon att älska honom djupt och innerligt. Jag vet hur det är! Han gör sej behövd och betrodd. Han räddade mej på flera sätt, när vi levde ihop. Städade upp min ekonomi, ordnade med mitt hus, hjälpte mej med mitt ex. Åh vad han var snäll! Men det gör han bara för att mata sitt eget sjuka ego, förstås. Inte heller medvetet, tror jag. Så klart han vill vara behövd! Han har ju bokstavligen bränt allt bakom sej, då måste man ju bygga upp något nytt. Samtidigt som han ”älskar” henne lever han ut på nätet och irl. Har sex till höger och vänster. Så mycket betyder hon för honom. Kommer hon på honom vet jag exakt vad som händer. Se tidigares inlägg, haha. Tårar, ilska, förlåtelse. Så kommer hon att lägga det på sej själv… Bli ledsen, känna sej elak, tycka synd om honom. Så håller han sej lugn ett tag. Men det är övergående. Han är inte ett dugg friskare nu!
Vet inte varför det är så oroande för mej, att hon kommer att bli skadad hon också. Jag har ju knappast något ansvar för henne. Men sorgligt är det, jag blir ledsen när jag tänker på det! Men han kan nog inte älska! Han är oförmögen. Hans mun säger det. Men inte hans hjärta! Känner att hon inte förtjänar det. Ingen gör det!

Nu ska jag inte skriva mer om honom. Jag ska inte tänka på honom. Inte blir arg. Fortsätta det jag lovade mej själv, när han stack: jag tänker aldrig mer ljuga för hans skull. Jag tänker alltid säga sanningen om honom.

Jag ska vända mej mot allt bra i mitt liv! Jag ska fylla mej med det goda. Jag ska vara snäll mot mej själv. Jag ska vara rädd om mej själv. Jag ska bli starkare, modigare, klokare.

Här ska jag som sagt inte skriva mer just nu. Jag låter bloggen vara. Jag ska läsa ev kommentarer. Jag har ju en mail, vill någon ha kontakt med mej så går det bra att maila mej: litenochstark@live.se Mitt hjärta både blöder och brinner för alla kvinnor som är och har varit i min situation! Kan jag hjälpa på minsta lilla sätt, så gör jag det!

Jag har en liten tanke och önskan att skriva en bok om mitt liv med en sexmissbrukare. Mitt liv djupt nere i medberoende. Det skulle jag vilja berätta för hela världen om just nu! Sätta starkt ljus på oss alla som kämpat med skuld och skam och ensamhet i en sjuk relation!

Jag överlevde. Jag tänker gå hel ut det här!

Read Full Post »

Arggladledsen

Typ så känner jag mej ibland.

Arg. Ilskan är nog det som kommer att sitta i mej längst. Ilska över allt han gjorde. Hur mycket han gjorde illa mej. Men också ilska hur han nu gömmer sej för mej. Han försvann en dag. Fast han vet hur ont det gjorde i mej. Jag har många gånger sagt till honom att det värsta han någonsin kan skulle kunna göra mot mej är att försvinna. Bara dra, lämna. Han försvann inte helt, efter att han flyttat. Han fanns. Vi pratade. Träffades. Jag förstår nu att det var när han träffade en ny kvinna, som han bestämde sej för att trolla bort sej. Hela förra sommaren kände jag att det inte var bra för mej att vi sågs. Jag bad inom om att vi kunde göra upp våra praktiska förehavanden och vara klara med varandra. Främst pengarna. Bad honom att vi skulle sätta oss ner och komma överens. ”Ja visst, men inte nu. Vi gör det sen. Inte idag”.
Jag frågade honom många gånger om han träffat nån ny kvinna. Han svarade alltid nej. Jag sa att det skulle vara jobbigt att höra det från någon annan, att han träffat en ny. Så mycket mindre ont, om han berättade det själv. Det lovade han att göra. Å gjorde inte, så klart!

Glad. Över att mitt liv är okomplicerat idag, utan honom. Jag har inte den där oerhört tunga ryggsäcken längre. Stressen att veta, eller inte veta, om hans otroheter. Lögnerna för att hålla en normal fasad. Lögnerna jag sa till mina barn, min familj, hans barn och hans familj… Alla lögner för att skydda honom. Från polisen. Folk han lånat pengar av. Folk han lurade i affärer. Jag slipper det nu!

Ledsen. Ledsen att han lämnade som han gjorde. Alla saker han orsakat mej skulle förstås vara kvar i mej. Men om han lämnat på ett annat sätt. Så skulle jag iallafall veta att jag betydde något för honom, då.

Oj, det blev ett lite gnälligt inlägg. Men här på bloggen släpper jag ut saker som skaver lite i mej. Det är bara en liten del av mej. Som dessutom blir mindre och mindre för varje dag!

Read Full Post »

Pratar du om mej..?

Mitt självförtroende som kvinna blev djupt urholkat under tiden jag levde med min fd sambo. På många sätt visade han att han älskade mej. Han sa att han gjorde det, han förklarade när jag frågade. Han är en ganska fysisk person, så vi var fysiskt nära och han tog på mej ofta, det där fina dagliga.
Men alla gånger han avvisade mej när det tex gäller sex, satte djupa spår i mej. Med tiden och efter alla otroheterna, på olika sätt, gjorde mej grå och blek. Utan självförtroende. Jag kände mej gammal och tjock, oattraktiv. Osexig. Rätt värdelös.

Sedan dess har jag byggt upp mej, bit för bit. Igår fick jag ett mail från en man jag träffade för flera år sedan, innan jag blev sambo med en missbrukare. Nu skrev han att han aldrig kunnat glömma mej. Min busiga själ och mitt härliga sätt att vara. Att jag har så mycket glöd och gnista… Jag har inget intresse av att träffa honom, det är längesedan förbi. Men jag tog in hans ord rakt in i hjärtat. Kände att, ja, jo, det ÄR jag. Jag är busig, glad, attraktiv och härlig. Inte för att han säger det, utan för att jag känner att det är jag!

Ledsenheten över att jag långsamt blev så liten och obetydlig kommer över mej. Hur gränslöst mycket jag än älskade honom, betydde det inget. Hur mycket jag än gav honom, mitt hem, mina barn, mina pengar, mitt hjärta, min energi, min familj, spelade ingen roll. Han fortsatte leta sex på nätet, fortsatte knulla med andra. Hela tiden!

Det var ju inte bara sex han missbrukade. Det var alkohol, droger. Han lurade mej på pengar. Jag fortsatt ge.
Fortsatte krympa.

Jag har inte riktigt kommit till den punkt där jag förstår vad jag skulle lära mej av honom. Min livsläxa. Jag är fortfarande bitter och arg. Men ser att han och allt han gjorde mot mej krymper.
Jag växer.
Jag ser att jag är en stark kvinna. Som har uppfostrat fantastiska barn. Som är duktig på mitt jobb. Som faktiskt också är en attraktiv, glad och åtråvärd kvinna!

Read Full Post »

Medsystrar!

Så vitt jag förstår så finns det naturligtvis kvinnor som är sexmissbrukare. Som säkert lever med män som far illa av det. Män som är medberoende. Men jag är ganska övertygad om att det är fler män som är sexmissbrukare och fler kvinnor som är medberoende. Det hänger säkert ihop med våren stereotypa könsroller. Vi kvinnor ”tar hand” om och ”står ut”.

Svarade just på några kommentarer som skrivits idag.

Jag har ju inte skrivit här på ganska länge. Men ser att bloggen har ganska många besökare varje dag i alla fall. Sorgligt och ledsamt. Fan att det ska behövas. Fan att det sitter folk och letar efter sexmissbruk, medberoende, sex med en sexmissbrukare mm. Fan!! Jag vet att jag själv desperat letade efter något, vad som helst, som kunde ge mej lite tröst, lite hopp, lite mer insikter. Det är ett så jävla ensamt helvete att leva med en sexmissbrukare!! (Ursäkta alla svordomar, jag blir lite upprörd nu)

Jag är inte ute ur det svarta hålet än. Jag mosas omkring i det och känner mej bara ledsen och hopplös. Men så läste jag era kommentarer och fick lite glad-känsla i magen. Kände: jag är inte ensam. Jag är inte den mest galna kvinnan i världen!

Tänker att det är en styrka att känna någon gå bredvid en, om än bara i cyberspace. Tack för era kommentarer!!

Read Full Post »

Bland alla stjärnor finns också svarta hål!

Ja, han är ett svart hål. Fortfarande.

Jag mår bra. Jag är stark. Mitt liv är bra just nu. Har nytt jobb som jag älskar och som jag växer av. Mina barn har det bra. De är starka, kloka och fantastiska människor alla tre. Jag har min familj. Som älskar mej.

Men så kommer jag för nära det där svarta hålet. Å sugs in. I veckan som var kom det ett mail, ett hotfullt mail. Kort och koncist, avslutat med att jag kommer att ångra att jag gjort det jag gjort. Detsamma hände tidigare i vintras. Hotfulla mail. Skillnaden nu är att jag faktiskt inte gjort något. Tidigare i vintras hade jag avslöjat honom. Berättat för andra om vem han är och vad han är. Jag blev lite rädd då. Det är jag nu med. Lite rädd. Men har bestämt mej för att inte ge efter för rädslan.

Men följden blev att tankarna startade. Jag kom för nära hålet. Jag läste igenom hela denna blogg. Jag grät. Fan.

Ibland när jag tänker på tiden tillsammans med honom fattar jag ingenting! Hur kunde jag? Jag minns nästan inte kärleken. Men jag vet att den fanns. Men det är sorgligt att läsa bloggen. Sorgligt för det jag gjorde mot mej själv. Hur kunde jag tänka att jag gjorde rätt? Sorg också över honom. Att han är så sjuk! För han är fortfarande sjuk! Kanske sjukare än någonsin? Känner också sorg att han håller på att dra ner en ny kvinna i sitt personliga helvete.

Jag känner sorg att all kontakt mellan oss slutade med en helvetes-eld. Så mycket ilska och hat. När jag tänker snällt, önskar jag att han hade sagt farväl. Att han sagt att han inte förmådde mer.
Önskar att han lämnat slutgiltigt på ett annat sätt.
Men jag vet ju förstås att han inte kan. Han fortsätter att springa för livet! Ljuga mer. Lura mer. Bedra mer. Droga mer. Allt för att dämpa ångest. Ångest som blir större för varje gång han dämpar den…. Fan vilket helvete att leva i!

Det stör mej att han och hans närvaro får mej att falla. Att gråta lite. Fortfarande. Men jag faller inte handlöst, hudlöst. Jag snubblar lite. Torkar tårarna.

Jag fortsätter städa!

Read Full Post »