Ja, han är ett svart hål. Fortfarande.
Jag mår bra. Jag är stark. Mitt liv är bra just nu. Har nytt jobb som jag älskar och som jag växer av. Mina barn har det bra. De är starka, kloka och fantastiska människor alla tre. Jag har min familj. Som älskar mej.
Men så kommer jag för nära det där svarta hålet. Å sugs in. I veckan som var kom det ett mail, ett hotfullt mail. Kort och koncist, avslutat med att jag kommer att ångra att jag gjort det jag gjort. Detsamma hände tidigare i vintras. Hotfulla mail. Skillnaden nu är att jag faktiskt inte gjort något. Tidigare i vintras hade jag avslöjat honom. Berättat för andra om vem han är och vad han är. Jag blev lite rädd då. Det är jag nu med. Lite rädd. Men har bestämt mej för att inte ge efter för rädslan.
Men följden blev att tankarna startade. Jag kom för nära hålet. Jag läste igenom hela denna blogg. Jag grät. Fan.
Ibland när jag tänker på tiden tillsammans med honom fattar jag ingenting! Hur kunde jag? Jag minns nästan inte kärleken. Men jag vet att den fanns. Men det är sorgligt att läsa bloggen. Sorgligt för det jag gjorde mot mej själv. Hur kunde jag tänka att jag gjorde rätt? Sorg också över honom. Att han är så sjuk! För han är fortfarande sjuk! Kanske sjukare än någonsin? Känner också sorg att han håller på att dra ner en ny kvinna i sitt personliga helvete.
Jag känner sorg att all kontakt mellan oss slutade med en helvetes-eld. Så mycket ilska och hat. När jag tänker snällt, önskar jag att han hade sagt farväl. Att han sagt att han inte förmådde mer.
Önskar att han lämnat slutgiltigt på ett annat sätt.
Men jag vet ju förstås att han inte kan. Han fortsätter att springa för livet! Ljuga mer. Lura mer. Bedra mer. Droga mer. Allt för att dämpa ångest. Ångest som blir större för varje gång han dämpar den…. Fan vilket helvete att leva i!
Det stör mej att han och hans närvaro får mej att falla. Att gråta lite. Fortfarande. Men jag faller inte handlöst, hudlöst. Jag snubblar lite. Torkar tårarna.
Jag fortsätter städa!
Vad stark du är. Vilken modig kvinna! Har lusläst din blogg och känner så väl igen mig. Hur kan man glömma sig själv så mycket som du (och jag) gjort. Själv vågar jag nog snart ta steget att lämna……. hoppas själv att jag vågar i vår eller till sommaren. Vet inte var jag är själv mitt i all denna smet av lögner, förtryck. Försöker slå mig fri så gott jag kan. Det är inte lätt!!!
Längtar efter eget boende för mig och min dotter………
Kram
J
Tack för att du skriver här! Jag känner mej varken modig eller stark just nu. Mest trött och ledsen och less, tror jag. Men vet ändå att lämna är det enda sättet att överleva. Jag vet precis hur det är att vara insmetad i allt skit de drar ner en i!!! Det värsta är att man dessutom skadar sej själv så mycket, när man ”står ut” och stannar. Jag vet också hur oerhört svårt det är att lämna. Jag håller tummarna för att du hittar din styrka att bli fri!
Det är så skönt att läsa ditt inlägg – det är ungefär lika länge sedan vår kontakt var (som er) och än kan jag liksom du ”sugas in”.
Det känns skönt att jag inte är ensam om det – även om jag liksom du är stark och mår bra för övrigt.
Alla verkar ha kommit vidare helt – i alla fall nämner de inget om något ”insug” i alla fall – och det har känts lite jobbigt att undra om det bra är jag som hamnar i sådana stunder även om jag är snäll mot mig själv då – och känner mig glad för att jag är jag och att jag är där jag är idag.
Allt gott till dig
kram
Tack för din kommentar! Det tröstar mej lika mycket att läsa att du också sugs in ibland! Jag känner mej verkligen knäpp som hamnar i hålet ibland! Jag förstår det inte heller. Tack igen!