Typ så känner jag mej ibland.
Arg. Ilskan är nog det som kommer att sitta i mej längst. Ilska över allt han gjorde. Hur mycket han gjorde illa mej. Men också ilska hur han nu gömmer sej för mej. Han försvann en dag. Fast han vet hur ont det gjorde i mej. Jag har många gånger sagt till honom att det värsta han någonsin kan skulle kunna göra mot mej är att försvinna. Bara dra, lämna. Han försvann inte helt, efter att han flyttat. Han fanns. Vi pratade. Träffades. Jag förstår nu att det var när han träffade en ny kvinna, som han bestämde sej för att trolla bort sej. Hela förra sommaren kände jag att det inte var bra för mej att vi sågs. Jag bad inom om att vi kunde göra upp våra praktiska förehavanden och vara klara med varandra. Främst pengarna. Bad honom att vi skulle sätta oss ner och komma överens. ”Ja visst, men inte nu. Vi gör det sen. Inte idag”.
Jag frågade honom många gånger om han träffat nån ny kvinna. Han svarade alltid nej. Jag sa att det skulle vara jobbigt att höra det från någon annan, att han träffat en ny. Så mycket mindre ont, om han berättade det själv. Det lovade han att göra. Å gjorde inte, så klart!
Glad. Över att mitt liv är okomplicerat idag, utan honom. Jag har inte den där oerhört tunga ryggsäcken längre. Stressen att veta, eller inte veta, om hans otroheter. Lögnerna för att hålla en normal fasad. Lögnerna jag sa till mina barn, min familj, hans barn och hans familj… Alla lögner för att skydda honom. Från polisen. Folk han lånat pengar av. Folk han lurade i affärer. Jag slipper det nu!
Ledsen. Ledsen att han lämnade som han gjorde. Alla saker han orsakat mej skulle förstås vara kvar i mej. Men om han lämnat på ett annat sätt. Så skulle jag iallafall veta att jag betydde något för honom, då.
Oj, det blev ett lite gnälligt inlägg. Men här på bloggen släpper jag ut saker som skaver lite i mej. Det är bara en liten del av mej. Som dessutom blir mindre och mindre för varje dag!
Lämna en kommentar