Nu är det nästan exakt ett år sedan min sambos sexmissbruk uppdagades. Eller rättare sagt ett år sedan jag konfronterade honom. Det var ju ganska långt innan som jag förstod att något var fel. Jag har försökt att minnas hur det började. Men det är svårt att säga precis när min känsla att något var fel kom. Men det är som sagt ett år sedan jag hittade en del av hans aktiviteter på nätet… Hans profil och alla mail. Minns, som jag skrev om i början, att han var inloggad på sexsajten just den dagen. Han var borta och jobbade. Vi pratade i telefonen, som vanligt.
Det har kostat på, detta år. Jag var sjuk för några veckor sedan. Dubbelsidig lunginflammation. Var så gott som däckad i två veckor. Jag känner att jag inte är riktigt bra ännu. Jag tror att kroppen protesterar på sitt eget vis, när kraften tar slut. Jag är vanligtvis en mycket frisk person, sällan sjuk och hemma från jobbet. Nu är jag bara in i döden trött, förutom ont i halsen, hosta och lite feber. Jag ska börja jobba på måndag, då min semester är slut. Det känns väldigt motigt. Jag brukar längta till jobbet efter semestern. Det gör jag inte nu. Oroar mej mer över hur jag ska orka.
Enligt alla råd och kunskaper jag har läst och fått berättat för mej så ska jag nu ”tänka på mej själv” och ”ta hand om mej själv”. ”Göra saker för min egen skull”. Ok. Hmm, vad är det då? Rent konkret?? Ursäkta korkade tankar. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jo, kanske lite. Ta mej tid att sova ordentligt. Äta ordentligt. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Jag ska börja träna igen. Det har jag inte gjort på hela somaren. I våras när jag tränade några dagar i veckan mådde jag bra. Jag sov väldigt gott. Var piggare.
Fö har jag tänkte mycket på gränser. Inte heller de vet jag riktigt var jag har. Den här sista veckan har jag iallafall uttalat min oro och mina funderingar inför min sambo. Häromdagen, när vi diskuterade sa jag till slut: ”Fattar du inte att din trovärdighet när det gäller vad du gör/var du varit (han hade varit i Stockholm över dagen) är noll! Sist du tittade mej i ögonen och sa att du inget gjort, hade du fan bokat tid hos en hora…”
Åh, det var skönt att säga det rakt ut. Jag har nog sagt detsamma tidigare till honom, men inte med så rättframma ord.
Kanske det är en gräns? Att jag faktiskt lämnar över till honom att bli frisk? Han får ta tag i det han behöver göra.
Jag fortsätter att leta mina gränser och att försöka komma på hur jag ska ta hand om mej själv.
Hej! Det var ett år sedan för mig med( sen allt uppdagades), ett helvetes år med stor portion av ångest oro. Har alltid sovit gott, har nu i princip inte sovit en hel natt det senaste året. Jag har lämnat, fått en ny bostad. Fruktansvärda uppbrott men nödvändiga. Har oxå funderat mkt på gränser. För mig är det gränslöst att fortsätta leva med en man som ljuger och bedrar. Hur hårt det än låter är det ända sättet att lämna relationen. Du blir aldrig fri som människa så länge du lever i en sån relation. Ett sådant missbrukarliv tar många år att bli frisk ifrån. Om man nånsin kan bli frisk på riktigt! Finns det ngn som blvit helt normal efter ett sådant förljuget liv??? Ge mig gärna ett exempel på det!Ska det vara ditt liv, att stötta, finnas där hela tiden och bara vänta på att han ska sköta sitt tillfrisknande. Du får fortsätta ha din ångest. Är det värt det???? Allt gott till dig och styrka!! Kram
Hej Karin,
Många funderingar väckte din kommetar.
Jag vet inte om man nånsin kan tillfriskna från sexmissbruk. Jag tror att man kanske kan leva som ”nykter” sexmissbrukare. Men jag vet inte. Jo, jag är nog ganska gränslös just nu, men inte helt.
Du undrar om man kan blir ”normal” efter ett så förljuget liv. Det vet jag inte heller. Men undrar lite vem som är helt normal?? Det handlar väl mer om att leva på ett sätt man mår bra av, både för mej och min sambo? Om det nu blir tillsammans eller isär…
Han måste ansvara för sitt tillfrisknande, det kan inte jag göra. Jag måste ta ansvar för min ev ångest. Jag gör ju mina egna val, kloka eller korkade.
Tack för att du skrev här Karin!
Kramar tillbaka.
Det värsta är..att man aldrig kommer att tro på dem igen..aldrig någonsin…de har gjort något som skadat en själv så djupt..och det är svårt att släppa och tänka på annat..kramar om
Mmm, jag vet inte om jag nånsin kan lita på honom igen. Just nu gör jag inte det. Skadorna han tillfogat mej är djupa. Djupare än han förstår.
Tankarna är som sirap…
Kram!
Ja gränser … mina gränser tillåter mig att försonas med att min man sedan många år har ljugit för mig och bedragit mig. Därför att han berättade det själv och bad om förlåtelse. Däremot tillåter inte mina gränser mig att stanna hos någon som fortsätter att ljuga och bedra. De tillåter mig inte heller att hålla god min i elakt spel, dvs vara ”förstående” inför ett aktivt missbruk.
Visst tar det sannolikt flera år att verkligen tillfriskna från ett missbruk. Men det är ett ögonblicks verk att sluta ljuga och att sluta agera ut, dvs ett tillbakadragande.
Min gräns är alltså att jag kan leva med en missbrukare som är nykter och kämpar med sitt tillfrisknande. Jag kan, när det gäller just min man, acceptera att det förekommit lögner och otrohet som han erkänt och tar avstånd ifrån.
Men absolut inte att det skulle förekomma, dvs fortsätta. Det skulle vara som att dricka gift.
Ibland förmår man helt enkelt inte försvara sina gränser. De är överskridna och man tål det inte men gör ändå inget åt saken, av olika skäl. När jag lämnade min man (vi är alltså återförenade) berodde det på barnen. Plötsligt stod det bara klart för mig hur skadligt det var för dem att se mig sådan, se mig behandlas så, och det blev jätteenkelt att bryta upp.
Att bryta upp handlar för mig om att bryta sig loss ur sin vanmakt. I de här fallen innebär också ofta att man nödvändigtvis bryter sig loss ur relationen.
Ursäkta att jag blev långrandig.
Du får bli hur långrandig som helst, Lilo.
Gränser… Ibland känns det som om jag klivit över och långt förbi mina gränser, utan att jag ens märkt att jag gjort det. Helt plötsligt slår det mej: vad gör jag här??
jag försöker försvara de jag vet om, men verkar inte ha kraften. Eller att det jag har är bättre? Eller..? Det är så svårt.
Till att börja med så försöker jag se till mina egna, alldeles egna behov just nu. Att lämna honom är inget alternativ för mej just nu. Det är möjligt att jag kommer dit så småningom, vem vet?
Tack för ditt svar! Kram.
Jag känner så starkt igen mig i det du skriver. För mig var det drygt ett år sedan jag förstod att det handlade om missbruk. Att ta hand om sig själv tycker jag är att släppa en aning på kontrollen, göra sådant jag själv mår bättre eller bra av, att inte helt gå upp i honom och hans problem. Men det är svårt ack så svårt ibland.Men jag tror att det är oerhört viktigt att göra bra saker för mig annars går jag under. Det är viktigast! Att inte jag ska gå under.
Gränser tycker jag också är ett svårt begrepp som jag själv tampas med. Så tyvärr kan jag inte skriva något klokt och klargörande eftersom jag inte har några svar.
Så kram till dig min medsyster!
Visst måste vi göra saker för oss själva, Faith! Men det är svårt, tycker jag. Ibland vet jag inte ens hur jag ska försöka göra något för mej själv… Vet inte vad det skulle vara. Knäppt.
Gränser ja, hua.
Kloka svar är inget krav! Å kramar tar jag tacksamt emot!! Skickar en stor tillbaka!
En oerhört stor och nödvändig gräns för mig är att min man aktivt tar hand om sitt tillfrisknande, är nykter och f.r.om nu behandlar mig med den respekt jag förtjänar. Men gränser är väldigt luddigt begrepp och väldigt personliga , dessutom väldigt svåra att hålla koll på eftersom jag också blivit ”sjuk” idetta. En annan gräns som för mig är väldigt befriande är att berätta precis hur jag känner för saker han gör och säger, ofta förstår han inte men det kan kvitta , jag har fått lov att finnas och att tycka, det känns skönt. Sen är det ju inte alltid så lätt att göra det kärleksfullt eftersom kroppen har mycket inneboende ilska kvar. Tar båda hand om sitt tillfrisknande på bästa sätt är jag övertygad om att man kan få en djup och ibland bättre relation än man haft tidigare. Jag har på ganska nära håll sätt det lyckas.men det är en lång väg att vandra, och ibland känner jag bara hur mycket orkar man. kram och glädje. jeanette
Att min sambo själv tar ansvar för sitt tillfrisknande är alldeles nödvändigt för mej. Precis som du skriver så tappar jag bort gränserna ibland, för att jag är ”sjuk” jag med.
Det låter fint när du skriver att du får finnas och tycka och känna! Självklart för de flesta, men kanske inte för oss som hamnat i det här.
Jag kan också bli ganska rasande, för det är mycket ilska i mej. I min kropp.
Du skriver så klokt att vi måste ansvara för vårt eget tillfrisknande. Så sant så!
Många kramar tillbaka!
Det viktiga för mig under min resa har varit – och är – att jag gör det jag ”måste” för att kunna ta mig vidare. En ny upptäkt eller ett nytt uppvaknande – om honom eller mig själv – ger ett nytt beslut. Ibland kan jag hålla det fullt ut ibland backar jag lite på det. Men vad som hjälper mig vidare – även om det ibland gör ont – är att jag tillåter mig att inte tänka att huvudsaken att han gör si eller så för att jag inte ska säga ”hej då”.
Kanske det en dag blir så – men i så fall har jag tillåtit mig en lång ”utskolning” och det är vad jag behövt för att inte riva sönder mig själv inombords fullständigt.
Det är hans problem om han vill stanna kvar i sitt missbruk – kanske jag hjälper honom att behålla det men det är inte min sak att bry mig om. Han brydde sig bara om sig själv när han drog in mig i sitt liv – trots min öppna dialog om hur jag ville att han skulle säga vad han tänkte och kände – och sa att han ville ha mig – bara mig.