Lugn och ro vill jag ha. De senaste dagarna har jag haft den där välkända orosbollen i magen. Imorse drömde jag väldigt tydligt att min sambo sexmissbrukat igen. Jag minns inte så tydligt, men han sa ja när jag frågade honom. I drömmen alltså.
Som vanligt kan jag inte peka på något påtagligt han sagt eller gjort. Det är väl små små saker som jag registrerar mer eller mindre omedvetet.
Jag har denna gång en pågående diskussion med mej själv: ”Gör inget, säg inget… Det är hans problem. Leta inte! Skit i det nu. Det han gör får han själv ta ansvar för.”
Så jag fortsätter med mitt. Mitt liv och mina egna göromål. Jag tänker inte snoka reda på bevis. Håller han på kommer det fram tids nog… Då får han sjäv stå där.
Det känns lite vingligt…
Helt ärligt och utan ironi förstår jag inte riktigt det där ”Håller han på kommer det fram tids nog”. På vilket sätt kommer det fram? Kan du räkna med mer än den magkänsla du har just nu?
Min erfarenhet är att det är rätt sällan något ”kommer fram” om inte någon av oss vill det … dvs att antingen den ene berättar eller att den andra tar reda på, alt vill ta sin magkänsla på allvar.
Jag tycker att det mera handlar om vad man vill stå ut med eller hur jag ska uttrycka det. Att se sanningen i vitögat: jag vet hur det är men stannar ändå. Därför att …
Om detta är det bäst att tala öppet, med någon. Hemlighet och tystnad är absolut motsatsen till utveckling.
Kämpa på, du klarar det. Men blunda inte, lita på dig själv, det är ju fantastiskt att den lilla varma maskin som är du fortsätter att fungera. Låt dig inte dränkas, upp med huvudet.
Tack för ditt svar Lilo. Jag blev särskilt glad av det du skrev om den lilla varma maskin jag är. Det är ganska mycket jag. Kort i rocken, men glad och varm. Jag surrar vidare, trots lite grus i maskineriet.
Det med att det ska komma fram även om jag inte ”letar”/hittar någit… Min sambo har aldrig erkänt något alls, hittills. Jag känner mer att jag behöver få distans till det. Alltså inte lägga så otroligt mycket energi och kraft på det. Hans missbruks vara eller inte vara beror ju inte på mej. Håller han på på nätet eller nåt vadhannugör, så gör han ju det oavsett. Jag behöver min kraft till mej själv. För mej handlar det inte om att jag tycker att det är ok, eller att jag måste stå ut. Jag vet inte om jag förklarar bra…
Håller med till 100% om att hemlighetsmakeri och tystnad är förödande!
Nu håller jag upp mitt huvud!
Tänk… när man är mitt i det..så känns det minsta lilla..man är så mottaglig…
DU har säkert rätt..men orkar inte just nu…
Jag vet vad min håller på med..men har varken ork eller mod att bryta..alltså låter jag det fortgå till jag ´jobbat färdigt med mig själv
Kramar i massor
Hej Millan,
Ja, på något sätt är det så. Man måste spara kraften åt sej själv.
Kraft ger mod! Fortsätt att samla kraft!
Många kramar!
å, vad du låter stark mitt i din ”oro i magen” känslan. Jag vet precis vilken känsla du pratar om och den äter av en från insidan. Jag har många gånger när jag fått den, letat,ifrågasatt och ägnat all min vakna tid till att ”sätta ditt han”, men till vilken jäkla nytta då. Han har ju inte slutat ändå, han har bara ljugit mer och jag har lagt min tid på detta sjuka istället för att leva. Jag tror oxå allt kommer fram till sist, det är ju ett missbruk som bara escalerar.det är så logiskt när jag tänker på det att om jag tar hand om mitt och tar hand om mig själv så kan jag oxå ta smartare beslut om hur jag ska göra med min relation.Det är så lätt i tanken ibland men så svårt i verkliga livet. Men din diskussion med dig själv låter väldigt frisk. Heja dig! kram jeanette
Magkänslan är både bra och dålig, eller hur? Det är precis som du skriver som jag också menar: hans ev missbruk styrs inte alls av mitt kontrollerande. Att jag jagar hans göromål tar mest bara kraft från mej själv.
Hittar jag något, så är det ju dessutom något som redan skett…
Visst är det lätt att vara smart i tanken, men verkligheten är svårare ibland.
Kramar tillbaka!
6 ½ år men min porr/ sex missbrukare
Jag slutade kontrollera då jag upptäckte att då jag fann bevis enbart flyttade på mina egna
gränser.
Jag sa så många gånger att nästa gång då ska jag minsann gå. Men det blev inte så, sen det där som jag också sagt till min själv att jag ska samla KRAFT att gå jo du pyttsan det enda som hänt är att jag blivit mer van och accepterat mer och mer.
Jösses så jobbigt …
I kväll så försvann han igen frustrerad osv antagligen till någon av alla porr klubbar.
Tänk innan jag mötte den här mannen som fått mig att stundtals må så bra, bäst hittills av de männen jag mött och så dåligt som ingen fått mig att må, innan visste jag inte vad sexmissbruk va.
Tänk om jag just i kväll kan ta beslutet att säga nej till honom och ja till mig själv.
Han gick och det enda egentligen som jag behöver göra är att unvika honom + att inte svara på samtal.
Jag vet att det går helt enkelt inte att lita på en missbrukare oavsett vad dom missbrukar, dom är helt enkelt så duktiga att mörka
Vart ska jag ta kraft???
Kram
Hej Rita,
Din sista mening skar i mitt hjärta. Hämta kraft… Det måste vi ju alla göra. Det är så lätt att lägga hela ens värde i händerna på någon annan. Träffar man en sexmissbrukare så är det oerhört svårt att hitta sitt alldeles egna värde. Det som är jag, bara jag i min egen kraft. Jag har varit så nerbruten av allt detta så usch. Tankar som: ”Jaha, det var detta jag var värd”, jag kan inte få bättre” osv osv har susat genom mitt huvud. Men jag sträcker på mej mer och mer.
Jag tänker ofta på allt jag har som inte har alls med min sambo att göra: Jag har barn som det går bra för, som håller på att växa upp till fantastiska människor. Jag har min familj som älskar mej. Jag har ett jobb som jag älskar som ger mej så mycket tillbaka. För mej är det viktigt att hitta saker som ger mej en bra känsla. Det kan vara små små saker: Min hund som gosar in sej i mitt knä, en skogspromenad, vackert väder mm.
Vi som lever i denna situation måste klappa oss själva på kinden ofta. Jag blev så glad av det Lilo skrev. Det är förstås samma för dej: Det är fantastiskt att den varma lilla maskin som är Ruta surrar på och fungerar. Tänk på det!
Tack för det du skrev här. Jag ska tänka på dej.
Kramar!
Det där med att inte lyssna på min inre röst och min känsla i magen gjorde enbart att min man kunde fortsätta med sitt missbruk och att jag flyttade mina gränser för vad som är acceptabelt.
Idag önskar jag att jag hade lyssnat på den där känslan tidigare så att detta vansinne inte hade kunnat fortgå så länge som det faktiskt har gjort.
Idag har vi en son på 18 år som inte vill ha med sin far att göra över huvudtaget, vår relation är körd helt i bott och det finns ingen kärlek kvar, bara sorg.
Det tog 20 år att lite i taget ta död på kärleken och priset för missbruket är oersättligt. Så visst har du rätt – nu får han stå där själv!
Magkänslan är otrolig. Det är som om man har nåt osynligt alarm. Flyttat mina gränser, jaa, det är väl det minsta man kan säga att jag gjort.
Att kärleken ska ätas upp och försvinna är det jag är rädd för. Vår relation är ju inte så lång än.
Att fortsätta missbruket har iallafall till slut ett pris för missbrukaren, att stå ensam kvar.
Många kramar!
Det är ett dilemma att känna med magen att det inte stämmer och samtidigt inte konfrontera eller att undvika att snoka. Jag tänker ungefär som du. Men jag är inte så säker på att det ”kommer fram” om jag undviker snokandet. Och den känslan är oerhört frustrerande. Hitintills, (dryga året) har han aldrig ärligt erkännt när jag frågat. de enda tillfällen han erkänner är när han är ”överbevisad” och inte längre ser någon annan utväg.Jag försöker låta bli att snoka men främst för att jag inte blir mindre olycklig över att eventuellt ertappa honom igen. Hitintills har detta hållt i två månader. Men nästa gång jag snokar(vilket är ganska sannolikt) känner jag att jag måste ta ett beslut om jag ska lämna eller stanna om mina misstankar bekräftas. Han kan inte träda mer över mina gränser som han gjort. Och så länge jag inte vet eller fått bekräftat att han är igång igen så behöver jag inte fatta ett beslut. Det låter säkert snurrigt därför att det är snurrigt.
och det jag gör nu är att prata med honom om dessa känslor. Men jag vet inte om han riktigt förstår.
kram till dig:)
Jag hoppas varje gång när jag snokar att jag ska hitta något som jag kan visa honom. Kolla här, jag vet vad du gör och du måste sluta!
Men sedan passar det inte att ställa det på sin spets för att bla bla bla.
Det är för lätt att ge efter, att skjuta upp den slutgiltiga konfrontationen.
Jag tar det sen…
Jag vill ju också ha tillräckligt för att överbevisa honom, för hittills har han inte erkänt när jag pratar med honom.
Hej Nin,
Å hejåhå vad jag vet exakt vad du pratar om! Det är en rävsax. Men jag tror också att du måste lita på dej själv. Det du känner, det känner du ju. Var inte rädd för att konfrontera! Berätta, förklara, det har vi alla rätt att göra.
Min sambo har blivit sluten och tyst, sett ut att vilja krypa ner under jorden och försvinna, de gånger jag konfronterat honom (tyvärr har det ju hänt fler än en gång). Jag har nästan genast tyckt synd om honom. Vad typiskt va? Man sist sa jag till mej sjäv att det INTE ALLS är synd om honom. Han har gjort detta, han får stå för det. Han får ta emot allt det jag känner nu.
Det gjorde han. Han försvann inte.
Skickar kramar!
Min sambo har inte en enda gång berättat något självmant, inte heller erkänt något när jag frågat. När jag kastat bevis i ansiktet på honom har han försökt att komma undan, men till slut erkänt. Jag är övertygad om att han ändå inte berättat allt, utan bara så lite som möjligt…
Det där med att ta beslut är så svårt tycker jag. Att bestämma sej om konsekvenser INNAN man vet. Jag har misslyckats. Då blev jag olycklig över det som hänt OCH att jag inte höll det jag bestämt mej för…
Det är inte alls snurrigt, ungefär så tänker jag också. Jag tänker utgår från att han inte missbrukar. Gör han det så tror jag att det tillslut kommer fram på något sätt.
Jag kan bara leva mitt liv på ett sätt jag tycker är bra och rätt. Sabbarhan det så är det hans beslut.
Kram!
Jag tycker nog att det snurriga är att det värsta som kan hända förefaller vara att bli lämnad, lämnad av den som gör en så illa. Som , faktiskt, gör sitt bästa för att sabba om man bara tillät det. Det är som att själva missbruket (av mitt förtroende!) snarast aktiverar och vässar den här fastklamringsreflexen.
Det vi kallar ett medberoende är i själva verket (enligt min erfarenhet) till stora delar ett ursinnigt beroende.
Man hamnar i ett slags tvågalenskap.
Vägen ut ur dimman kan dyka upp där man minst anar det och kanske måste man i botten för att se den, jag vet inte.
Så var det för mig i alla fall. För oss bägge, faktiskt.