Tilltro är ju ständigt aktuellt när man lever med en missbrukare. Jag vet inte om jag nånsin kommer att känna 100% tilltro till min sambo. Jag vill känna det, men gör det inte nu. Men det känns ok.
Vi har haft några barnfria dagar. Lugnt och fint har det varit. Vi har pratat med varandra. Prata det gör vi alltid. Men nu känner jag att det är viktigt att få prata ostört. Utan att någon eller något pockar på uppmärksamheten. Det har vi gjort nu. Det känns bra och det har varit uppriktiga samtal. Blandat med fånigt trams också. För mej är det så viktigt att få skratta också.
Imorse fick jag någon slags insikt. Att jag känner tilltro till mej själv. Det är ju så mycket viktigare än att jag känner det för min sambo. Jag tror jag känner en sund tilltro på honom, med en gnutta avstånd, eller vad man ska kalla det.
Tilltro till mej själv för jag vet att jag överlever utan honom. Sabbar han allt, så klarar jag mej. Vi pratade om mej och min relation till min mamma, imorse. Att jag är nära henne. Fram tills för några år sedan behövde jag hennes ”godkännande” på något konstigt vis, när det gällde det mesta jag gjorde. Lite skrattretande, jag, en vuxen kvinna med ett ansvarsfullt jobb och barn och hus. Behöver ”mammas ok” för det jag gör… Haha. Men det var så på något sätt.
I och med andra händelser i mitt liv kände jag tydligt en dag: Det här är MITT liv, JAG bestämmer. Passar det inte dej, fast du är min mamma, så kan det kvitta! Det var en oerhört stärkande känsla. Jag fick ett sunt avstånd till henne.
Lite på samma sätt känner jag nu, när det gäller min sambo. Lev med mej, älska mej, respektera mej, men skada mej inte. Då får du gå ensam. Jag överlever utan dej.
Väldigt sköna tankar, som gör mej stark. Nu tar jag med mej dem ut i solen!
Åh vad jag tycker du är klok och insiktsfull. Fortsätt din väg.
Kram