Ja, två steg fram och ett tillbaka. Eller tre tillbaka?
Min magkänsla har skickat ut varningssignaler den senaste tiden. I torsdags kände jag att jag var tvungen att fråga honom, prata. Jag har sett att han varit inne på msn då och då. Det brukar han inte. När han glömt att logga ut har jag sett att han haft nya kontakter. I torsdags såg jag ett namn som tydligt anspelade på sex, i hans kontaktlista. Jag googlade namnet och det visade sej vara ett par som säljer sex i en stad i närheten…
Så i torsdags frågade jag honom, när vi gått och lagt oss. Då kom det en massa förklaringar att han varit inne på msn för att ta bort gamla kontakter. Inte lägga till ju. Vi pratade länge. Efter en stund gled vi över till andra saker. Hans specialité, att byta ämne, när vi pratar om jobbiga saker. Det var ett bra samtal, men det lämnade en gnagande känsla i mej.
Jag jobbade i fredags. Min sambo var ledig. Min yngsta dotter var ledig från skolan. Min sambos dotter var dessutom här hemma. Min sambo skickade sms till mej, med ett lite oväntat ”Jag älskar dej” på förmiddagen. Gulligt tyckte jag. När jag ringde hem strax före lunch och pratade med min dotter sa hon att min sambo åkt iväg. Vart då, frågade jag. Ingen aning sa hon. När kommer han hem då? Vet inte. Ok. Konstigt, jag visste inte att han skulle nån stans. När han sedan svarade i sin mobil så sa han att han varit och sökt jobb i grannstaden. Sedan hade han lite vaga beskrivningar om vad han gjort, vem han pratat med osv… Jag tyckte att det lät lite märkligt, men la det åt sidan.
När jag kom hem från jobbet så hade min sambo åkt iväg för att fixa en grej vi kommit överens om tidigare. Jag vet inte varför, men när jag satt vid datorn kom jag att tänka på hans märkliga beteende. Vi har en stationär dator som sällan används. Jag vet att hans jobbmail med inloggning finns i den. Så jag kollade. Och hittade en liten fin mailkonversation mellan honom och en Sandra i grannstaden. Hans första mail, från torsdagen började med en beskrivning av honom själv: ”En man på 40 som är ren och i form. Jag har inga speciella önskemål. Kan vi ses imorgon på förmiddagen, kanske kl 10-11? Svara gärna innan kl 22 ikväll.” Avslutas med hans namn och mobilnummer.
Hon svarar då att hon tyvärr inte kan ses då, men vill höras av igen.
På fredagförmiddag mailar han henne och ber om hennes mobilnummer, så att han kan sms:a nästa gång.
Hon mailar sitt mobilnummer till honom på eftermiddagen.
Där satt jag. Min första känsla var ilska. JÄVLAR vad arg jag blev. Barnen var ju hemma, så det var ju bara att hålla god min. Som tur var skulle vi åka iväg och lämna en bil under kvällen. På väg hem, ensamma i bilen frågade jag:
Vart var du egentligen idag på förmiddagen?
Va? Vad säger du?
Ja, sa jag. Synd att du inte fick knulla, som du hade förberett dej på…
Så berättar jag vad jag hittat i datorn. Han försöker komma undan. Säger först att det inte var något med sex.. Sedan säger han att han känner henne sedan tidigare. Jag bad honom hålla käften med jävla bullshit. Då medger han att han inte känner henne. Att de ännu inte träffats. Men att han skulle ha träffat henne, om han fått.
Sedan pratade vi. Mest jag. Jag var så arg på honom. Arg för att han åkt iväg och lämnat barnen hemma för att knulla med nån jäkla brud. Inte för att det går nån nöd på barnen, de är stora. Men tanken… Hur fan är man i huvudet när man gör det?
Han satt bredvid mej i bilen som en våt fläck. Totalt tillplattad. Som tur var försvarade han sej inte ett dugg. Han sa mest att han är sjuk. Sjuk i huvudet. Att han var förkrossad. Att det han höll på med var obegripligt.
Nu har det gått några dagar. Vi har pratat mycket. Även hunnit med att jobba och ha ett födelsedagskalas. Idag bokade han tid hos terapeuten han gått hos. Han ska dit på fredag.
Jag då? Jaa, det är förvirrande. Men jag har inte tappat fotfästet. Jag tror på mej. Känner mej mest arg, förbannad. Jag har insett lite mer hur svår denna sjukdom är. Han har verkligen inte kontroll. MEN, det är inte MITT problem. Det är HANS problem.
Andra tankar hoppar också igång. Jag är 43 år. Jag har inte en kropp som en 20-åring. Om han måste söka sex med andra, hur ser han på mej då? Hur ser jag ut? Det sa jag till honom också. Känns jobbigt. Känner mej som en ful gammal tant. Jag gillar ju sex, har alltid uppskattat det. Nu är jag i en svacka känner jag.
Jag har sagt det jag har känt till honom. Det känns bra. Inte skonat honom alls. Det har jag nog gjort tidigare. Inte velat lägga sten på börda, när jag sett hur förkrossad han varit. Nu, denna gång, känner jag att jag har rätt att säga det.
Fråga hur fan han kan riskera så mycket. Inte bara mej och våran relation. Utan också allt han har här. Hans relation till mina barn och min familj. Min relation till hans dotter. Allt det vi har tillsammans.
Riskera allt det för sex med en helt okänd kvinna.
Pust, det har tagit mej lång tid att skriva detta. Men det var skönt att skriva av sej allt. Jag återkommer.
Jag följer dig. Kom ihåg att det inte heller är ditt problem hur många stenar han får på sin börda. Han GÖR dig ordentligt illa och det ska du inte skydda honom från. Det är misshandel och det finns ingen anledning att normalisera det.
Skydda dig själv, försvara dina gränser. Och förresten, 43, det är ungt. Inbilla dig inget annat.
Nästan skrämmande lik min historia och det som hänt mig de senaste dagarna. När jag orkar ska jag skriva hos mig. Jag får någon slags styrka av att inte känna mig så ensam även om jag förstås beklagar djupt det som just uppdagats för dig.Och som lilo skriver så är det inte ditt problem hur många stenar han får. Men jag vet inte om misshandel är rätt ord även om jag kan känna mig misshandlad. Sexxmissbruket är inte riktat mot oss det är de som är sjuka och har inte något med oss som är partners att göra. De är sjuka och sjukdomen är hemsk och hur länge man orkar och vill vara med kan variera mellan oss. Men misshandel, nej det är det inte tycker jag.
Kram och styrka till dig okända medolyckssyster!
Misshandel av mer vedertaget slag är egentligen inte heller riktat mot den som drabbas. Det handlar inte om partnern. Det handlar alltid om den som slår. Och den som slår, slår egentligen sig själv. Den som slår är sjuk.
Känner man sig misshandlad så har man rätt i sin upplevelse.
Så jo, visst handlar det på ett plan om misshandel. Och det skadar, som all misshandel, alla inblandade. Det finns ingen motsägelse till att det också är en sjukdom.
Om vi i alltför hög utsträckning väljer att fokusera på sjukdom lägger vi också högre krav på oss själva att vara ”förstående”. Det finns ingen anledning; det bara hjälper den sjuke att fortsätta.
Tar mig friheten att kommentera lilo här hos dig. Du kan ha rätt i det du skriver att det går att se som misshandel. Jag är överens med dig om att vi i alla fall upplever att vi är misshandlade i någon bemärkelse. Men precis som kvinnor som blir misshandlade så har vi svårt att lämna. Så även om vi anser att mannen utför just misshandel så hindrar det oss inte från att stanna. Och skillnaden med en fysisk misshandel är att den uppenbart är riktad mot just dig. Det sexuella beteendet riktas inte direkt mot mig. Jag ser det inte så i alla fall. Min mans beteende har inget med vår relation att göra och den yttrar sig utanför relationen även om de indirekta konsekvenseran slår tillbaka på honom och vår relation.
Men visst kan vi välja att känna oss misshandlade men även misshandel går ju att förklara med sjukdom. Ja jösses inte enkelt det här.
Kram till er båda!
Kram till er, systrar! Vad jag vill säga är att vi inte ska ursäkta något. Man behöver inte ursäkta att någon bär sig svinaktigt åt. Man kan älska ett svin också och man gör det. Ingen och ingenting är perfekt.
För mig har raseriet befriat – man gör tammefan inte så här mot MIG. Om det inte ens var riktat mot mig – desto värre då, göra mig så illa utan att det ens betydde något eller var meningen. Aaarrgh!!
Jag vill stödja dig kissemjau i din rätt att inte ”skona honom”, som du skriver. Och samma till dig, faith.
Älskade vän, jag påminner dej om planen:
”Planen? Ja, visar det sej att han fortsatt sitt missbruk så får han flytta ut per omgående. Sedan så tänker jag inte prata med honom på två veckor, ingen kontakt alls. På två veckor tror jag mej kunna stärka mej så pass att jag inte faller handlöst ner i hans liv igen. Så har jag tänkt. Så blir det.”
Vi hörs per telefon och jag hoppas att du fullföljer din plan!