Ja, ibland tror jag nästan att det är som ett skämt. Är det här mitt liv?? På ytan kan det inte bli bättre. Jag har ett arbete som jag älskar och är bra på. Jag har tre barn som jag uppfostrat till tre fantastiska människor. De är starka, kloka och empatiska männskor. Jag bor i mitt hus, där jag bott ensam i flera år. Det har jag fixat. Jag träffade min sambo och blev kär i en stark, klok och generös man.
Utåt sett ser det ut så här: Jag och min sambo lever ett härligt liv. Han flyttade hit och lämnade en hel del för våran skull. Nu bor vi tillsammans med min yngsta dotter. Han har gjort så mycket för mej. Han håller på mycket med huset, bygger och donar. Vi köpte nyligen en liten hundvalp tillsammans. Mina barn tycker mycket om honom och han bryr sej otroligt om dem. Lägger ner både tid och energi på dem. Hans eget barn kommer ofta hit och jag har en bra relation med henne.
Min sambo är en härlig och stark människa. Han har en otrolig positiv livssyn. Ingenting sitter fast eller är omöjligt. Efter att ha levt med en man som var/är en obotlig pessimist känns det fantastiskt att dela livet med en man som ser möjligheterna och inte det omöjliga.
Vi har roligt ihop. Han får mej ofta att skratta. Vi har bott ihop i nästan exakt ett år. Att dela vardagen med honom har gått så smidigt. Vi funkar bra ihop i vardagen.
Hela min familj har tagit emot honom med öppna armar. Han uppskattar det, för han har nog aldrig rikitgt haft en familj. Han går här hemma i snickarbyxor och pysslar med saker. Han älskar det.
Han inte bara säger att han älskar mej, han visar det på så många sätt.
Men…
Under hela vårat första år tillsammans hade han kontakter på nätet och träffade andra. Han ljög mej rakt upp i ansiktet när vi pratade om otrohet. Han hade sex med andra. Han chattade och hade sms-kontakter. Han hade annonser ute på dejtingsidor och sexkontakt-sidor. Skickade bilder på sej själv till andra.
Han blev påkommen och gjorde chockad avbön. Aldrig mer…
Det tog några veckor så hittade jag honom på nätet. Busted again. Han börjar hos en terapeut. Livet går vidare.
Ca 10 månader senare smäller det till igen. Han har kontaktat en kvinna på nätet. Nu har jag förstått att det är en sk ”eskorttjej”, dvs en prostituerad. Hon tar betalt per timme… De hann inte träffas, för jag kom på honom innan. Men det gör ju egentligen ingen skillnad. Han skulle ha träffat henne, om han kunnat.
Så här är jag nu. På ytan ett avundsvärt liv. Med en sambo som älskar mej av hela sitt hjärta. Vi har haft sån tur och hittat kärlek vid den här tiden i livet.
Samtidigt: Han tom är beredd att betala 2500 kronor för att få knulla en okänd kvinna, en prostituerad. Mailet han skrev ringer fortfarande i mej: ”Hej jag heter XXX och är 40 år. I form och ren. Har inga önskemål.” Så vill han boka tid nästa dag.
När jag tänker på det ibland kan jag nästan känna mej galen. Drömmer jag? Händer det här på riktigt??
Det är nästan som han är två personer. En älskvärd, varmhjärtad och omtänksam man som anstränger sej för att alla vi runtomkring ska ha det bra. Som ser mej och gör mej varm i hjärtat. Samtidigt en man som helt rått bokar tid hos en prostituerad och tänker slänga ut tusentals kronor på ett ligg. Med en helt okänd kvinna medans jag är på jobbet.
Just nu känner jag mej så förvirrad. Hur fan ska man tänka???
Ja hur tänker man? Jag vet hur många andra reagerar och vad de tycker. Lämna honom! Ta klivet och lämna honom! det rådet skulle jag med största sannolikhet själv gett till någon av mina vänner om det varit de som hamnat i en liknande situation. Men jag sitter ju i ungefär samma sits som du. har träffat en man relativt ”sent” i livet och vi har det fantastiskt på alla sätt och vis men ett undantag. Han är sexuellt dysfunktionell!
Detta tror jag leder till att vi i viss mån ”normaliserar” och ursäktar deras utagerande. Hur ska vi annars stå ut?
Till slut vet vi varken ut eller in och slutar tänka klart. Och hur ska vi förstå oss själva eller dem? Vi har det så bra så hur kan detta hemska hända? Jag har också känt ibland att jag själv lever ett slags dubbelliv med min missbrukande särbo. Vem i hela friden kan ana hur det förhåller sig? Det blir som två helt olika världar och jag tycker också att det är så svårt att hantera att han är som två olika personer och det i sin tur leder mig längre bort från mig själv och min egen identitet. Låter det snurrigt? Kanske just för att det är snurrigt. Men jag tror att vi som är med i dessa processer måste hitta vårt eget och jobba med det. Och så småningom får tiden utvisa vad vi beslutar att göra. Stanna eller gå.
Kram på dig min kära med syster:)
Åh, jag känner igen mej i det du skriver. Visst, jag skulle ge samma råd till nån annan: Stick så fort du kan! Men själv stannar jag kvar…
Det är nästan skrämmande hur mycket man (jag) normaliserar, när det gäller sjukt beteende. Till slut (nu?) vet jag inte vad som är normalt eller inte.
Det där dubbellivet, den dubbla identiteten sas, tär på mej just nu. Jag vet verkligen inte hur jag ska tänka. Jag tänker mer och mer att det inte går.
Sååå jobbigt att hålla en fasad. På jobbet säger mina kollegor: ”Tänk vad fantastiskt att ni två träffades! Vilken tur du haft.” Vad säger jag då? Så klart jag håller med, och innuti tänker jag: Ni skulle bara veta…
det tär på mej. Usch, denna helg har jag verkligen varit tyngd. Jag försöker hitta mitt eget, mej själv, min väg. men jag vet inte. Vet inte om jag kan. Om jag vågar. Men vad kostar det att vara kvar?
Just nu har jag inga svar alls.
Många kramar tillbaka!!
För mig föll bitarna mer på plats när jag insåg att det inte finns några knivskarpa gränser mellan beroende och medberoende. I medberoendet finns inslag av beroende och vice versa. Vad som är starkast för stunden varierar – ibland är rollerna i praktiken omvända. Det är en del i förvirringen.
Jag tror inte att det i första hand handlar om att stanna eller gå.
Jag tror det handlar om hur man tillåter sig att må.
Det är svårare än det låter, den upplevelsen tror jag vi alla delar, alla som är med i den här såpan.
Kram!!
Visst är det så att beroende/medberoende glider in i varandra. Jag själv beter mej sjukt ibland. Hur jag förklarar det för mej sjäv fattar jag inte.
Stanna eller gå… Det är så otroligt svårt. Jag har tänkt mycket på det du skrier om hur man tillåter sej att må. Hur vill jag må?
Det är många saker jag gör mot mej själv. Hmm, din kommentar väcker många tankar.
Tack för att du skriver Lilo.
Kram!
Jag läser och det är hemskt..att vi inte har styrka att bryta oss ur detta…
Jag sitter här..du där..och vi har samma medberoende
Jag söker hjälp jag med..men inte han..och allt glider sakta utför..ändå blir man kvar
Hej Millan,
Styrka att bryta sej loss. Jag har hittills valt att stanna kvar hos honom. Nu, efter den senaste händelsen är allt svårare. Det här sista tog musten ur mej. Kanske för att det är så svårt att fatta, som jag skrivit.
Bra att du får hjälp. Vi behöver hjälp och stöd och peppning. Min sambo går iaf i terapi. Om han vägrat hade situationen varit annorlunda, tror jag. Jag är inte säker på något längre…
Kramar!
Vill bara önka dig en fin sommar. Jag hoppas allt är bra hos dig.
kram
Tack Faith, jag önskar det desamma!! Kram.
Om du visste vad många gånger jag har känt mig galen i det här medberoendeträsket! Faktiskt tror jag att jag varit galen för om jag inte varit det hade jag nog inte överlevt!
Det har tagit mig många år och mycket smärta att inse att jag själv måste välja om jag vill ha det här i mitt liv eller inte. Jag har inte trott mig om att klara av ett liv själv men kommit till en brytpunkt att det var antingen ett liv själv eller att totalt gå under som enda val och trots att jag är livrädd har jag valt att slänga ut min sambo.
Min sambo har fått så sjukt många chanser att göra någonting åt sitt sexmissbruk men ändå alltid valt missbruket trots att det har kostat honom hans familj. Nu är det nog och jag har kommit fram till den slutsatsen att jag faktiskt inte vill leva mitt liv med honom under dessa omständigheter längre. Han har skadat inte bara sig själv och mej utan också våra barn.
Precis som du skriver om din man är han en bra människa. Han är godhjärtad och mysig på alla sätt och vis och jag tror att det är alla hans bra sidor som också kan ha bidragit till att jag försökt så länge. Nu är jag dock överbevisad; hur mysig han än är och hur mycket jag än önskar att saker och ting vore annorlunda så kommer jag aldrig att kunna vinna kriget mot sexmissbruket!
Jag har inte gått något tolvstegsprogram utan tagit hjälp av en hypnosterapeut för att på något sätt kunna ”hela” mig själv. Däremot gillar jag dessa rader som jag tycker hjälper mig i svåra stunder när jag har det svårt:
Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.
Hej Livgiverskan,
Tack för alla dina kommentarer. Jag svarar här. Jag blir alltid lite paff, fortfarande, när jag ”hittar” kvinnor som varit med om samma sak som jag. Som är i samma situation.
Det gör mej frustrerad och lite ilsken, att vi är många i samma sits, som uppenbarligen, precis som jag, leker att allt är tralalala med livet. Bakom väggarna döljer sej ångest och ledsenhet. Jag mår lite illa varje gång någon säger till mej hur lyckligt lottad jag är som har min sambo. På ett vis är jag ju det, med min friska sambo. Men inte med hans sjuka sidor… Hans sjuka jag har skadat mej. Mycket.
Tack för att läser och skriver. Jag håller tummarna för dej och skickar styrkekramar!
hej på dig:).
jag blir både lättad men förtvivlad över att se att det är så många som haft det precis som jag… älskat en sexmissbrukare som fortsatt med sitt destruktiva beteende, för mig har det slut blivit frågan ”vad mår jag bra av” som slutligen ledde mig fram till vad jag skulle göra , mer än att känna mina känslor…
kärlek och omtanke