Det är sannerligen en resa att vara med om detta. Att bli handlöst förälskad i en man. Jag är 43 år. Jag hade levt ensam i några år, med mina barn. Jag trodde först att jag aldrig skulle träffa någon alls att dela livet med. Så tänkte jag att OM jag träffar någon så kommer det att vara en förnuftig och ”torr” relation. Sedan hade jag några kortare relationer som inte gjorde mej så gott. Började tänka att det inte finns några normala karlar. Alls.
Så kom han in i mitt liv. Jag blev så sanslöst förälskad. Jag var älskad tillbaka… Jag var tonårs-kär. Gick och log mest hela dagarna. Kunde inte fatta att han fanns – att han älskade mej. En så fantastisk man!
Resten finns ju att läsa nedan, hur det gick med allt. Å mej.
Just nu lever vi ihop, han och jag. Livet rullar på. Han går i terapi. Jag har regelbundna samtal med min coach. Det är bra. Det är bar för oss båda.
Jag vet inte hur det kommer att sluta. Jag vet inte om allt elände jag har gått igenom kommer att ”vara värt” det. Jag hoppas ju det förstås. Just nu, i mina ögon, överväger hans goda sidor allt det jobbiga. Vi har ett bra liv tillsammans.
Jag har bestämt mej för att tro honom, när han säger att han inte missbrukar längre.
Just nu känns det som om resan går åt rätt håll.
Jag vet att du är en människa med stor förmåga att leva i nuet. Så jag är helt säker på att du faktiskt njuter av er resa tillsammans, just nu, oavsett hur den slutar. Och jag vet att du är redo för att avsluta den om den inte får dej att må bra utan dåligt mest hela tiden. Livet är alldeles för viktigt för att kastas bort.
Håller med dej till 100%. Jag försöker verkligen att ägna tiden åt att leva och se det som betyder något! Det går framåt, även om vägen är lite krokig ibland!