Nu är den här igen, den där jävla magkänslan. Den knackar mej på axeln på ett irriterade sätt.
En röst säger: ”Skärp dej, knäppskalle. Nu inbillar du dej igen. GILLAR du att vara misstänksam eller? Jävla hjärnspöken”.
En annan röst säger: ” Det finns säkert en bra förklaring, släpp det där nu”.
En tredje röst säger: ”Japp, vad var det jag sa. Trodde du det skulle vara lätt? Trodde du att allt bara skulle rulla på?”.
En fjärde röst säger: ”LURAD!!!!!!”
En femte röst säger: ”Spring fort. Göm dej. Gör vad som helst, bara han inte lämnar dej…”
Han är borta och jobbar nu i två dagar. Att han är borta stressar mej alltid. Alla jobbiga tankar tusenfaldigas. Just nu känner jag med ledsen och rädd och arg. Det är jobbigt att vara ensam hemma. Att skriva av mej/ur mej detta gör att det lättar lite.
Hur gör man när det kommer jobbiga tankar? När misstänksamheten flåsar i nacken? Magkänslan gör mej tungandad…
Ska jag bara låta det vara, eftersom det han gör det ansvarar han för, inte jag. Jag har bestämt mej för att inte snoka, kontrollera, misstänka.
Jag har svårt att förstå känslan själv. Svårt att begripa och reda ut.
Jag ska försöka släppa det just nu iaf. Nu ska jag sova.
Tack bloggen, att jag fick skriva av mej lite. Att leva med en sexmissbrukare är ett ganska ensamt problem, har jag märkt. Det är ju inte så att man ringer en kompis och får prata av sej lite så där bara… Det är ju där skulden och skammen kommer in.
Natti.
Ibland är bloggen bra att ha. Bra att bara få skriva ner det man känner.Det här med snokandet ja. Lite kluven till det själv. Jag kämpar med att låta bli och oftast så lyckas jag. Men återfaller då och då. Min förklaring är att jag tycker att jag har rätt att veta när min magkänsla så många gånger bekräftats när jag just snokat. Har inte jag rätt att faktiskt veta om han ljuger eller inte? Är det inte värre att bedra och ljuga än att faktiskt försöka få veta sanningen så att jag själv kan ta ställning till hur jag hanterar den? Så är det för mig. Och andra kanske dömer mig men det bryr jag mig inte om.
Jag kämpar med dessa demoner och att försöka känna tilltro och jag gör det på mitt sätt och du ska göra det på ditt sätt också. Men att ha någon att prata med förutom bloggen tror jag att vi behöver. Någon som inte dömer eller talar om för oss hur vi ska göra. Har du någon sådan människa som du kan prata med?
Kram
Bloggen gör mycket bra för mej. Att skriva ner gör att jag tömmer lite tankar. Får struktur ibland.
Jo, jag har några jag pratar med. Professionellt, som leder mej rätt känns det som. Min alllra bästa vän vet allt och vi pratar mycket.
Men handlade problemet om något annat, nästan vad som helst, så hade det ju inte varit så laddat att prata om det. Jag känner skam och skuld, är betänksam om vad andra ska tycka om mej, om mannen och om vårat förhållande… Det kanske är fel att känna så. Förmodligen är människor mycket mindre fördömande än jag tror. Men just nu känner jag så i alla fall.
Det där med att leta och snoka är ursvårt. Letar vi för vår egen skull? För att hitta något eller för att få ”rätt”? Får vi ”rätt” är det ju ändå försent, sas. Samtidigt kan jag bli så arg på att allt det här fått mej till att tex leta runt. Att jag ens lägger energi på det. På något som jag egentligen inte vill, något som inte är jag!
Jag måste fortsätta tänka på mej och hursan människa JAG vill vara.
Många kramar!
Helt rätt tycker jag. Och vadå påkommen, hahaha, jag var ju tvungen att ha en personlighet att kommentera med. Och vill du inte skriva om detta ickeanonymt så tror jag att det är bra att du är anonym hos mej. Men vad söt du är när du lipar.
Och din magkänsla my darling, den räcker, du behöver inte mer än den är jag rädd.
Hej,
Tack för att du delar med dig. Det hjälper mig massor att läsa och det som slår mig är att vi tänker exakt lika, alla vi medberoende till sexmissbrukaren. Du skriver att man inte ringer en kompis och pratar om det hur som helst. Jag känner att jag vill inte prata om det med vem som helst. Dom förstår inte. Känns som om mer skuld läggs på mig för att jag stannar, jag orkar inte försvara det jag har fullt upp med att kontrollera att INTE kontrollera och att tro på honom och att leva…Eller?
Hej Lotta!
Jag håller med dej till 100% där, man orkar bara hålla sej själv på rätt köl. Jag kan dock bli arg på hur ”isolerad” jag känner mej ibland, när jag inte kan prata om det här med andra. Det är inte rättvist, känns det som.
Men vi vet ju inte hur andra skulle reagera. Men det är ett ”problem” som inte är så lätt att förklara. Jag känner att jag måste försvara mej. Varför känner jag så? Kanske för att jag vet hur min första reaktion skulle ha varit, om någon berättade för mej om sexmissbruk. Spring, spring, skulle jag nog ha sagt. Men det var innan jag själv hamnade här.
Vi måste fortsätta hålla oss upprätta, tro på oss själva. Om min sambo fortsätter sitt missbruk så är det inte mitt fel! Jag försöker varje dag hitta styrkan att tro på det. Det är HANS ansvar. Jag är jag!
Hejja dej Lotta!! Kramar.
Hejja dig määääää!!!! Kram tillbaka 🙂