Ja, vad kan jag säga? Mer än att det är som det är. Jag är inte nere under isen. Jag står kvar med fötterna på jorden. Jag är inte mindre ledsen eller förbannad. På något sätt känner jag att jag kan putta över det på honom. HAN får stå för det han gör. Jag tänker inte skrumpna ihop alldeles. Jag hoppas att det inte betyder att jag håller på att bli immun? Att jag sas talar om för honom att det funkar, jag stannar hos honom vad som än händer…
För det gör jag inte.
Vi pratar mycket och det är bra. Jag pratar om mej och vad jag känner. Jag frågar. Jag berättar. Jag analyserar inte honom ooch vad han gjort och varför. Det får han ta med sin terapeut och på mötena han börjat på igen.
Det är det som är skönt. Jag tänker att jag gör det jag gör, jag tar hand om mej.
Fortfarande är det ju så att vi älskar varandra. Låter ju galet, men han är också en bra man, inte bara en sexmissbrukare.
Just nu står jag kvar. Bredvid honom. Hur det är imorgon, det vet jag inte.
Det jobbiga jag kan uppleva i alla dessa ändlösa samtal är att de alltid på något plan handlar om honom. Frågar HAN mig vad jag vill och känner? Han kanske lyssnar när jag berättar, men tar han in det? Är han intresserad? Vill han veta mer? Ställer han följdfrågor? Går han med på att öppna hela sitt liv för full insyn? INTE i mitt fall.
Det här har tagit ett tag att inse. Att som medberoende kretsar allt kring missbrukaren. Det är ett visst tjat om att vi ska sköta om oss själva och jag kan ibland känna – blablabla. Vi är medberoende. Vi tänker på missbrukaren i stort sett hela tiden. Undrar, funderar, ställer oss själva och dem, frågor. Läser på på nätet, läser böcker. Gör dom det? Dom som verkligen behöver? Är de lika intresserade av sitt missbruk som vad vi är..? Nu kan man ju invända att det ligger i missbrukets natur att förneka, men när de säger att de vill bli friska – läser de på? Jag kan ju säga att jag vet betydligt mer om sexmissbruk än min sexmissbrukande man.
All lycka till dig. Jag har läst varenda inlägg nu!
Puh, orkade du läsa alla inlägg…? Det har blivit en hel del skrivet. Jag kan bara hålla med dej i det du skriver. Jag har tänkt ganska mycket på det de senaste dagarna. Och blivit lite irriterad faktikst. Varför ska vi, som inte missbrukar, utan drabbats av det, läsa, lära förstå och veta så mkt?? Det är verkligen helfläppt! Jag har tryckt på lite mer här hemma. Vill du verkligen bli frisk? För fan, sätt fart och bli det då.
Många kramar Sol!
Undrar hur det är just nu. Hittade en grej som legat gömt i en tuva, jag förstår så mycket mer nu när jag läser det, även om det var skrivit innan allt det här. Men jag förstår också varför det kommer att gå bra. För dej. Kanske inte nödvändigtvis för honom. Men vet du, det skiter jag i.
Vad är det du hittat? Nu blir jag nyfiken. Jag blir mer och mer lugnt övertygad att jag kommer att gå hel ur det här. Med eller utan honom. Saknar dej min vän!!
Äsch, inget annat än det där jag skrev någon annanstans som någon annan. Att du är stark. Min bild av dej. Du fastnar inte. Bara för en kort stund. Sen väljer du det som är bra för dej. Det som håller i längden. Du bestämmer dej bara. Så är det. Jag är inte orolig, inte alls.