Jag vet inte varför jag skriver här så sällan. Ett skäl, som jag nämnde i det förra inlägget, är att jag på ett plan, inte orkar se mina tankar och handlingar på pränt. Vissa dagar är jag så arg på mej själv.
Jag ställer mej ofta frågan: Är det så här jag vill ha det? Vill jag leva så här? Med en man jag inte litar på. En man som ljuger, bedrar och är så full av egna problem. Kommer jag någonsin att kunna lita på honom?
Jag vet inte heller riktigt vad han ska göra för att förändra situationen. Han har inte gått hos sin terapeut på länge. Det kan iofs förklaras med en viss brist på pengar. Det kostar skjortan att gå dit. SLAA-mötena tycker han inte varit så bra. Han har inte varit där på flera månader. Månaden som kommer har vi råd att lägga pengar på terapeuten. Men han har inte bokat tid där. Jag har bett honom. Jag har påmint honom. Jag har förklarat hur viktigt det är för mej. Att han går dit är ett tecken på att han VILL bli frisk, att han VILL förändra sej. Men han har inte bokat nån tid än. Nu är jag trött på att be honom. Varför är det inte viktigt, livsviktigt, för honom?
Jag tror, som förrut, att han nu är inne i en lugn period. Eller att det åtminstone har varit en lugn period. Jag tror att han då tänker att det är bra, han fixar det osv. Att det är för jobbigt för honom att ägma tid åt att tänka på sitt missbruk och sitt missbruksbeteebde.
Jag äganr mer och mer tid åt att tänka på hur det vore att leva utan honom. Föreställer mej mitt vardagliga liv utan honom. Tänker på vad jag ska säga till andra om varför han och jag inte kan leva tillsammans.
Ibland känns det som om det är ett raffinerat självplågeri. Att tänka på hur det skulle vara, men ändå känna att det är precis utom räckhåll. Jag vet att det låter helt knäppt. Och att det är svårt att förklara. Det kanske är obegripligt?
Vissa dagar rasar det i mitt huvud. Då vill jag rada upp allt allt han gjort mej, allt han ljugit om. Allt jag vet, som han inte vet att jag vet. Allt jag bär inom mej, som han säkert glömt bort.
Jag vet inte om ovanstående tankar är ett bra tecken eller bara ett kliv djupare in i medberoendet.
Så är det nu iallafall.
Arg på dig själv kommer du att vara ett tag.Men vad jag saknar i din berättelse är ditt eget liv i det att du får stöd och hjälp av terapeut. Man lever parallellt men ändå inte, när två försöker ändra på sina liv. Men fortfarande är det viktigt att DU får någon att prata med …..något som bara är ditt, där du kan ventilera dina tankar och funderingar och känslor. Det kommer att bli bakslag i de beslut du tar och det kommer att ta tid med ”raffinerat självplågeri” som är själva kärnan i medberoende. Öva dig i att tänka bara på dig själv och ditt välbefinnande en hel dag….. ställ dig framför spegeln och säg att ” jag är värd ett bättre jag”- ”ge mig själv bättre tankar”
Kram ML
Kära du vad jag känner igen mig själv och det du kallar raffinerat självplågeri. Det är en process som verkligen är plågsam och det är inte enkelt att veta vad som är rätt eller fel beslut. Men jag tror att vi måste gå igenom vår egen process i egen takt. Vi vill så gärna att den andre ska bli frisk och inse sina svårigheter och precis som du beskriver tror jag att det kan vara när den missbrukande inte är i en aktiv missbruksfas så vill han eller hon inte kännas vid eller bli påmind om sina problem. Han gör som strutsen stoppar huvudet i sanden. Och frågan blir för dennes partner om denne klarar av att vänta och se i fall personen någonsin kommer dra upp sitt huvud ur sanden. Kanske kommer det ske eller kanske inte. Och där sitter vi som partners och vet varken ut eller in. Vår förvirring blir totalt övermäktig. Och jag säger som många andra försök att ta hand om dig själv och se vilka behov du har. Det är det svåraste för någonstans tappar vi bort våra egna behov på vågen tror jag.
Många styrkekramar till dig!
faith