Tja, det här året började väl som det gamla slutade. I märklig ovisshet kanske. På vissa plan. Lilos kommentar på mitt förra inlägg väckte mej lite. Hon skrev: ”Du lever med en aktiv missbrukare”. Han kanske inte sexmissbrukar, men han lever ”missbrukar-style”. Det är så sant. Hemligehter och undanhållande.
Nu är jag mer bestämd än nånsin över att vi måste gå och prata med någon, tillsammans. Vi pratar mycket, om allt mellan himmel och jord. Men när det kommer till hans missbruk och hans missbruksbeteende så är det annorlunda. Ofta så sitter vi plötsligt och pratar om något helt annat. Han är en mästare på att byta ämne, när det bränns lite. Jag märker det knappt. Eller så blir han ledsen. Då känner jag mej skurkaktig och får dåligt samvete. Medberoende-rösten i mej säger: Fan vad taskig du är, håll inte på och tjata. Eller så kan han blir arg: Vi HAR pratat om det här, lägg ner nu!
Jag behöver utrymme och plats att berätta hur det känns för mej. Berätta om min oro och stress och ångest. Om alla tankar som flyger igenom min hjärna.
Eller?
Handlar det om att jag vill anklaga honom? Konfrontera honom? Vill jag ha medhåll? Nån som sas står på min sida och säger: Fy vad han är dum! Jag vet faktiskt inte.
Han har inte gått på möten på ett tag nu. Han går både på SLAA-möten och ”Vuxna barn” (vuxna barn till dysfuntionella familjer, tror jag). Inte heller har han varit hos sin teraput ssedan före jul. Lite beror det på pengar, hans terapi kostar ganska mycket. Men de andra mötena är gratis. Varför går han inte? Varför glömmer han? Det stressar mej. Det gör mej också lite arg, jag vill inte påminna honom.
Lite ostrukturerat inlägg, men det får vara så.
Kan du inte bara fråga varför han inte gått på sina möten? Hans svar kan du ju inte påverka, och det blir kanske heller inget svar eller bara en undanflykt, men då har du trots allt tagit den plats du har rätt till! Du kan ju inte påverka om han går dit eller ej, att du inte vill påminna/tjata förstår jag, men du undrar ju i stillhet varför han inte prioriterar sitt tillfrisknande, som också är högst väsentligt för er relations fortsatta varande, och går på mötena och du har all rätt att undra och att ställa frågan.
Känner så väl igen mig i allt du skriver om.
Styrkekramar!
Du har så rätt. Jag har frågat honom. Han har alltid ”bra” svar och förklaringar. Det är ju nästan hans specialité, haha. Men jag har iaf sagt hur jag känner och tänker. Nu har han gått på några möten, sedan jag skrev sist. jag anstränger mej verkligen för att överlämna hans tillfrisknande till honom. det är INTE mitt ansvar.
Kram
Hej! Jag gillar din blogg 🙂
Tänker lite på det inlägg som jag svarar på. Många år tänkte jag att om sambon bara slutade ligga runt skulle allting lösa sig. idag känner jag att sambon haft sina chanser och hoppat av och på olika behandlingar, alltid slutat med, -jag behöver inte, idag är jag trött, mmm jag ska etc. Jag lever med en kille som oavsett om han slutar ligga runt eller inte, just nu har en alldeles för oattraktiv personlighet för att han skulle få ta del av mig resten av sitt liv. Jag kräver idag lite mer än att han ska hålla k.ken i byxan 🙂 .
Hej, vad kul att du tycker om min blogg. Min sambo har väl inte ännu försatt sina chanser, men nu är det upp till honom om han vill bli frisk. Det jag vet nu är jagg inte klarar att leva med honom om han inte jobbar med sej själv. Sexet är ju egentligen bara en liten del av hans beteende, eller ett symtom på hans sjukdom, eller hur man nu ska kalla det. Så mycket är snedvridet och förstört pga av hans göranden…
Lycka till med din blogg!
Hej och tack för en inspirerande och intressant blogg som ger hopp och erfarenhet!
/Carina
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Tack för att du läser och kommenterar, Carina. Ger denna blogg nån enda person lite tröst och styrka är det toppen. Fortfarande skriver jag mest för min egen skull, det gör mej gott. Men jag finner viss tröst i att läsa hos andra jag med. Tröst i att jag inte är ensam i denna knäppa situation.